Gårdsnamn: Skillnad mellan sidversioner

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök
(Skapade sidan med ''''Gårdsnamn''', namn som ursprungligen togs som tillnamn som komplement till de bland allmogen vanliga patronymikon för att ''särskilja personer'' med likadana namn. ...')
 
Ingen redigeringssammanfattning
Rad 3: Rad 3:
Än värre var det bland kvinnorna. En statistisk undersökning i kyrkböckerna från 1600-tal och fram till 1930 i Mora kommuns fyra socknar (Mora, Våmhus, Sollerön och Venjan) i Dalarna ger vid handen att 90% av alla kvinnor som var bosatta där antingen hette ''Anna'', ''Margareta'', ''Karin'' eller ''Kerstin'' (inklusive varianter av namnen). För männen var utbudet något mindre snävt - variationen omfattade omkring tio mansnamn.
Än värre var det bland kvinnorna. En statistisk undersökning i kyrkböckerna från 1600-tal och fram till 1930 i Mora kommuns fyra socknar (Mora, Våmhus, Sollerön och Venjan) i Dalarna ger vid handen att 90% av alla kvinnor som var bosatta där antingen hette ''Anna'', ''Margareta'', ''Karin'' eller ''Kerstin'' (inklusive varianter av namnen). För männen var utbudet något mindre snävt - variationen omfattade omkring tio mansnamn.


Det finns två modeller för hur personbeteckningar konstrueras med hjälp av gårdsnamn: Rent allmänt i Sverige placerades gårdsnamnet i regel ''sist'' i namnet: ''Jeppe på Berget'', ''Lasse i Gatan'', ''Mor på Torpet''. I Dalarna och vissa angränsande områden satte och sätter man dock alltjämt gårdsnamnet före förnamnet. Oftast har det där karaktär och ursprung som genitivbestämning till detta, till exempel ''Ors Anders'', ''Dunders Kerstin Bengtsdotter''. Det förekommer dock även att gårdsnamnet står som genitivlöst attributivt ord, till exempel ''Grudd Olof Bengtsson'', ''Täpp Anna Persdotter''.
Det finns två modeller för hur personbeteckningar konstrueras med hjälp av gårdsnamn: Rent allmänt i Sverige placerades gårdsnamnet i regel ''sist'' i namnet: ''Jeppe på Berget'', ''Lasse i Gatan'', ''Mor på Torpet''. I Dalarna och vissa angränsande områden, samt i delar av Finland<ref>Marianne Blomqvist: "Farfars Hilma och Kappas Emil. Om inofficiella personbenämningar i Replot kyrkby" [http://www.genealogia.fi/linktoold/nimet/nimi132r.htm]</ref>, satte och sätter man dock alltjämt gårdsnamnet före förnamnet. Oftast har det där karaktär och ursprung som genitivbestämning till detta, till exempel ''Ors Anders'', ''Dunders Kerstin Bengtsdotter''. Det förekommer dock även att gårdsnamnet står som genitivlöst attributivt ord, till exempel ''Grudd Olof Bengtsson'', ''Täpp Anna Persdotter''.


Om innehavaren ''Hans'' far ''Erik'' hade varit soldat och fått [[soldatnamn]]et ''Lärka'', kunde han kallas ''Lärk Hans Ersson''. Om nu Hans så småningom byggde upp en ny gård, är det sannolikt att gården skulle komma att kallas Lärkhans efter honom. Om han hade en dotter eller dotterdotter som hette Margit, kunde hon benämnas ''Lärkhans Margit''.
Om innehavaren ''Hans'' far ''Erik'' hade varit soldat och fått [[soldatnamn]]et ''Lärka'', kunde han kallas ''Lärk Hans Ersson''. Om nu Hans så småningom byggde upp en ny gård, är det sannolikt att gården skulle komma att kallas Lärkhans efter honom. Om han hade en dotter eller dotterdotter som hette Margit, kunde hon benämnas ''Lärkhans Margit''.


[[Fil:Underkonstruktion.jpg]] Ursäkta röran - artikelbygge på G!
Gårdsnamnens uppbyggnad kan härledas till i princip vad som helst. Ofta bygger de på den förste brukarens namn, t.ex. ''Hanspers'' (Hans Persson), ''Oljons'' (Olof Jonsson), ''Lassols'' (Lars Olofsson), ''Matslova'' (Mats Olofsson) eller dennes sidoyrke, ''Bälter'' (bältare), ''Skommars'' (skomakare) och ''Klockars'' (klockare). Ibland, när det fanns två med samma namn i byn, kunde det bli ''Lisspers'' (yngre Per) och ''Sturpers'' (äldre Per). Också kvinnonamn är vanliga: ''Annikas'', ''Barbro'', ''Karis'', ''Kajsos'', och många gårdsnamn har sitt ursprung i soldatnamn: ''Dunder'', ''Brottare'', ''Ståbis'', ''Sparr'', ''Fändriks'', ''Kaptens'', ''Polack'', ''Spansk'', m.m.
 
Gårdsnamnen var starkt knutna till själva gården, men det hände att gården kunde byta namn. Det normala, när en ingift måg flyttade in och började bruka svärfaderns gård, var att han antog hustruns (och svärfaderns) gårdsnamn - ett s.k. "särknamn". Kom han från en annan by kunde han fortfarande kallas vid sitt ursprungliga gårdsnamn, men i den nya byn var det "särknamnet" som gällde. Hade mågens gamla gårdsnamn en större status än svärfaderns kunde det dock hända att den nye brukaren helt enkelt bytte namn på gården. Det är anledningen till att en del gårdsnamn finns spridda i många byar och i många socknar i Dalarna.
 
När gårdsnamnen under mitten av 1900-talet kom ur bruk och urbaniseringen ledde till att många flyttade till storstäderna, kom många gårdsnamn att förvandlas till [[efternamn]] och utgöra ett karakteristiskt inslag i det nutida svenska släktnamnsförrådet.





Versionen från 12 oktober 2010 kl. 08.23

Gårdsnamn, namn som ursprungligen togs som tillnamn som komplement till de bland allmogen vanliga patronymikon för att särskilja personer med likadana namn. Bildandet av gårdsnamn följer i princip samma mönster som det ursprungliga bildandet av släktnamn[1], då det i vissa regioner existerade en sådan inskränkthet i urvalet av dopnamn, att det fanns tjogtals Per Matsson, Erik Persson, Olof Larsson och Anders Jönsson i samma socken.

Än värre var det bland kvinnorna. En statistisk undersökning i kyrkböckerna från 1600-tal och fram till 1930 i Mora kommuns fyra socknar (Mora, Våmhus, Sollerön och Venjan) i Dalarna ger vid handen att 90% av alla kvinnor som var bosatta där antingen hette Anna, Margareta, Karin eller Kerstin (inklusive varianter av namnen). För männen var utbudet något mindre snävt - variationen omfattade omkring tio mansnamn.

Det finns två modeller för hur personbeteckningar konstrueras med hjälp av gårdsnamn: Rent allmänt i Sverige placerades gårdsnamnet i regel sist i namnet: Jeppe på Berget, Lasse i Gatan, Mor på Torpet. I Dalarna och vissa angränsande områden, samt i delar av Finland[2], satte och sätter man dock alltjämt gårdsnamnet före förnamnet. Oftast har det där karaktär och ursprung som genitivbestämning till detta, till exempel Ors Anders, Dunders Kerstin Bengtsdotter. Det förekommer dock även att gårdsnamnet står som genitivlöst attributivt ord, till exempel Grudd Olof Bengtsson, Täpp Anna Persdotter.

Om innehavaren Hans far Erik hade varit soldat och fått soldatnamnet Lärka, kunde han kallas Lärk Hans Ersson. Om nu Hans så småningom byggde upp en ny gård, är det sannolikt att gården skulle komma att kallas Lärkhans efter honom. Om han hade en dotter eller dotterdotter som hette Margit, kunde hon benämnas Lärkhans Margit.

Gårdsnamnens uppbyggnad kan härledas till i princip vad som helst. Ofta bygger de på den förste brukarens namn, t.ex. Hanspers (Hans Persson), Oljons (Olof Jonsson), Lassols (Lars Olofsson), Matslova (Mats Olofsson) eller dennes sidoyrke, Bälter (bältare), Skommars (skomakare) och Klockars (klockare). Ibland, när det fanns två med samma namn i byn, kunde det bli Lisspers (yngre Per) och Sturpers (äldre Per). Också kvinnonamn är vanliga: Annikas, Barbro, Karis, Kajsos, och många gårdsnamn har sitt ursprung i soldatnamn: Dunder, Brottare, Ståbis, Sparr, Fändriks, Kaptens, Polack, Spansk, m.m.

Gårdsnamnen var starkt knutna till själva gården, men det hände att gården kunde byta namn. Det normala, när en ingift måg flyttade in och började bruka svärfaderns gård, var att han antog hustruns (och svärfaderns) gårdsnamn - ett s.k. "särknamn". Kom han från en annan by kunde han fortfarande kallas vid sitt ursprungliga gårdsnamn, men i den nya byn var det "särknamnet" som gällde. Hade mågens gamla gårdsnamn en större status än svärfaderns kunde det dock hända att den nye brukaren helt enkelt bytte namn på gården. Det är anledningen till att en del gårdsnamn finns spridda i många byar och i många socknar i Dalarna.

När gårdsnamnen under mitten av 1900-talet kom ur bruk och urbaniseringen ledde till att många flyttade till storstäderna, kom många gårdsnamn att förvandlas till efternamn och utgöra ett karakteristiskt inslag i det nutida svenska släktnamnsförrådet.



  1. Det ursprungliga bildandet av släktnamn orsakades av behovet av att skilja på personer med samma personnamn. Medan senare tiders bildande av "efternamn" snarare orsakats av lagstadgade regler, t.ex. 1901 års svenska namnlag.
  2. Marianne Blomqvist: "Farfars Hilma och Kappas Emil. Om inofficiella personbenämningar i Replot kyrkby" [1]