Patronymikon

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Patronymikon - (även fadersnamn) - efternamn bildat av genitiv av faderns förnamn, med tillägg av -son, eller -dotter, t.ex. Andersson, Svensson eller Olsson, respektive Andersdotter, Svensdotter eller Olsdotter, dvs. Anders, Svens eller Olofs son respektive dotter. Patronymikon kännetecknas av att de ändras i varje generation. Eftersom det var vanligt att namnge barnen efter far- och morföräldrar uppstod ofta den "klassiska" följden Anders Eriksson - Erik Andersson - Anders Eriksson.

Patronymikon i Sverige

Från början användes patronymikon av alla, och familjenamn fanns inte. "Gustav Vasa" var Gustaf Eriksson med sin samtid, och ville man skilja honom från andra med samma namn kunde man tillägga "av Vasa-släkten" eller något liknande - ungefär som när vi idag talar om någon som arbetar på ett företag ("SASare", "Volvoit") eller är med i en politisk organisation. Mot slutet av 1500-talet började adeln allmänt använda släktnamn, och Riddarhuset, som skapades 1626, krävde att medlemmarna hade ett släktnamn. Under 1600-talet började prästerna och de främsta av borgarna använda personliga efternamn, som ganska snart blev familjenamn. Från början av 1700-talet blev det allmän sed att folk som flyttade in till städerna i annan kapacitet än som tjänare eller arbetare tog ett familjenamn. Fortfarande kunde patronymikon dock användas som en del av namnet, Erik Nilsson Holmström, Anna Johansdotter Lindgren, men bruket var "vacklande" - samma person kunde förekomma i tre varianter, som Erik Nilsson, Erik Holmström och Erik Nilsson Holmström.

Från 1700-talet var patronymikon något som egentligen bara användes av städernas proletariat och av allmogen. Tillsammans utgjorde dessa grupper dock en bra bit över 90 %.

I Sverige avtog bruket av patronymikon från 1860-70-talen då inflyttningen till städerna blev så kraftig att pastorsexpeditionerna i de större städerna inte kunde hålla jämna steg utan patronymikon där började omvandlas till efternamn för att kunna hålla reda på alla. På landet fortsatte man som vanligt. Det bör dock påpekas att man i Norrland var betydligt mera öppen för att överge patronymikon för familjenamn även bland allmogen redan från 1820-30-talen.

Det finns exempel på att patronymikon omvandlades till släktnamn redan under 1700-talet. Det gällde då som regel borgerliga släkter och typiskt var det ofta ett ovanligare patronymikon. Det finns även något exempel inom adeln där ett patronymikon blivit ättens namn.

År 1901 kom så namnförordningen, som egentligen bara var ett tillägg till förordningen om kyrkobokföring. I namnförordningen stadgades hur man skulle gå till väga för att anta ett familjenamn, något som förut varit oreglerat sånär som på ett visst (men inte heltäckande) skydd för adliga namn. Däremot stadgades inte att man var tvungen att anta ett familjenamn. Socialt hade det dock blivit dags att utplåna skillnaderna mellan land och stad, och även på landet började patronymikon omvandlas till den typ av efternamn vi brukar kalla son-namn.

År 1917 kom bestämmelser om barns efternamn och 1921 - i samband med nya äktenskapsbalken - stadgades att kvinnor var tvungna att anta sin mans efternamn.

År 1963 kom Sveriges första Namnlag, där det stadgades att alla svenskar var tvungna att ha ett familjenamn. I vissa landsändar, särskilt där bondekulturen var mycket stark, som t.ex. i Skåne, Dalarna och Hälsingland fanns då ännu en hel del familjer som aldrig antagit familjenamn utan höll kvar vid det gamla skicket med patronymikon och gårdsnamn. Patent- och registreringsverket (PRV) skapade då för första gången sin berömda lista med förslag på familjenamn, och så reste en man från PRV runt i Sverige och förmådde "familjenamnsmotståndarna" att anta familjenamn. En del tog namn från listan, andra tog gårdsnamnet som familjenamn och en del gjorde om sitt patronymikon till familjenamn av typ "son-namn". I 1963 års Namnlag fanns inget utrymme för varianter som gårdsnamn eller patronymikon, men kvinnor kunde få behålla sitt familjenamn när de gifte sig eller skapa dubbelnamn av typen "Lindgren-Holmström".

I andra kulturer

De flesta kulturer, både i Öst och Väst, har traditionellt använt sig av patronymikon. En del kulturer, som t.ex. den ryska, den arabiska och den isländska använder sig fortfarande av patronymikon. Många fler kulturer har praktiserat patronymikon tidigare, men gått ifrån det. På de flesta ställen där patronymikon brukats/brukas förvandlas i något läge patronymikon till familjenamn. Här nedan visas några exempel:

Ryska namn

I Ryssland är ett fullständigt namn än idag förnamn fadersnamn familjenamn: Vladimir Vladimirovitj Putin. Det är fortfarande vanligt att om- och tilltala folk med förnamn och fadersnamn och utesluta efternamnet. På officiella handlingar från tsartiden stod tsaren just med förnamn fadersnamn; på ett pass kunde det stå "enligt ukas utfärdad av Aleksandr Pavlovitj" där vi kanske förväntat oss "Alexander I av Ryssland" (som var son till Paul I). Fadersnamnet bildas av faderns förnamn med tilläggen -ovitj (-evitj efter vissa bokstäver) för söner och -ovna (-evna där det blir -evitj för söner) för döttrar. Exempelvis författaren Fjodor Michailovitj Dostojevskij hade fadersnamnet Michailovitj eftersom fadern hette Michail; likadant med författaren Anna Andrejevna Achmatova, vars far hette Andrej. Patronymikon har här blivit efternamn genom att de sista bokstäverna tagits bort: tsarätten Romanovs namn kommer ursprungligen från patronymikonet Romanovitj (Romansson) - "-itj" tas bort och kvar blir Romanov, i femininum Romanova.

Mellanöstern och Nordöstafrika

I många länder i Mellanöstern och Nordöstafrika, till exempel Irak, Syrien, Etiopien, Somalia och Eritrea, är det vanligt att ett barn får ett eget namn och sedan sin fars och sin farfars namn utan ändringar. En person som heter Amir Mohammed Ahmed har då Amir som sitt eget förnamn medan hans far hette Mohammed i förnamn och hans farfar hette Ahmed. Personen har alltså två patronymika. När personer med namn enligt denna stil flyttar till Sverige, registreras enligt Skatteverkets praxis farfarsnamnet som efternamn och förnamnet och farsnamnet som förnamn, vilket innebär att fadersnamnet registreras som ett förnamn även för kvinnor, trots att det i regel är ett typiskt manligt förnamn.

I den klassiska arabiska kulturen, t.ex. Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, används förnamn fadersnamn och för finare familjer släktnamn: Mohammed bin Rashid Al-Maktoum är Mohammed Rashidsson Maktoum på svenska - bin, eller i vissa fall ibn, är "son". En dotter använder bint - Fatima bint Ahmed, Fatima Ahmedsdotter.

I vissa länder med denna tradition, bland annat Irak, finns det nya namnregler som stadgar att man skall anta efternamn av släktnamnstyp, men detta är på många håll inte genomfört i praktiken ännu.

Turkiet avskaffade bruket av patronymikon 1934, innan dess brukades faderns namn följt av -oğlu ("son") före sitt förnamn t.ex. Mustafa-oğlu Mehmet. Även armenier, georgier, greker och andra folk i Mellanöstern brukar patronymikon.

Också hebreiska namn med ben och arameiska bar (som betyder son till) är patronymika.

Andra

Spanska efternamn som slutar på -ez (t.ex. Sánchez, son till Sancho, eller González, son till Gonzalo), skotska efternamn med Mac eller Mc samt irländska O' är ursprungligen patronymika som övergått till familjenamn. I Wales används ordet ap (kort form av mab, 'son') mellan förnamnet och faderns namn, och i somliga fall har detta sammansmält till vad som har kommit att bli släktnamn (till exempel Prichard av ap Richard, 'son till Richard') och i vissa fall har en engelsk version av patronymikon förkortats; det mest kända exemplet är Jones som ursprungligen var Johnson.

I Nederländerna förekom det länge parallellt med andra typer av släkt- och tillnamn, som exempel hos målaren Rembrandt Harmenszoon van Rijn, varvid patronymikonet ofta förkortades (alltså Harmensz) och så småningom blev familjenamn. I frisiska var patronymika ända till 1800-talet vanligare än släktnamn inom allmogebefolkningen, i likhet med förhållandet i Sverige.

Se även