Soldatnamn

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Korpralen Jonas Gifting från Dalbyn[1] som fällde orden "Orsa kompani lovar ingenting bestämt!"

Soldatnamn, namn som ursprungligen gavs indelta soldater och båtsmän som tillnamn i stället för de bland allmogen vanliga patronymikon. Namnet var i allmänhet knutet till en rote, och en nyrekryterad soldat kunde överta företrädarens namn.

Redan på 1500-talet och det äldre indelningsverket började man ge soldaterna särskilda namn men det var inte så vanligt, kanske 10% av soldaterna. Dalarna var ett av de landskap som tidigt brukade soldatnamn, kanske beroende på att just i det landskapet var namnvariationen inom allmogen ovanligt dålig. I varje socken fanns det tjogvis med Mats Persson, Anders Larsson eller Olof Ersson, och det var just därför bruket av tillnamn - såsom gårdsnamn - blev vanligt i de trakterna. I Västmanlands regemente hade alla soldatnamn på 1670-talet. När sedan det yngre indelningsverket genomfördes, kom soldatnamnen att bli legio över hela landet.

Det var kompanichefen som tilldelade soldaten ett soldatnamn. Urvalet var godtyckligt och berodde ofta på vilket humör kompanichefen var på. Var han på ett skämtsamt humör, kunde soldaten få heta Fyllhund, Skåpråtta, Drucken, Flatterskalle, Frusen, Gammelstöt, Jämtiock, Trätdryg, Saktmodigh eller Näsvis[2], men ofta anspelade namnet på den enskilda rotens eller hembyns namn, t ex Kjäll från Källtorp, Häll från Hälla, Lake från Laknäs, Biskop från Biskopsbyn, osv.

Dåtidens soldatjargonger ledde säkert till de mer krigiska anspelningarna som präglade många soldatnamn: Hjelm, Granat, Klinga, Modig, Svärd och Sköld är typiska exempel på sådana. Men namnen kunde också anspela på karaktärer, t ex Rask, Sträng, Stor, Liten, Courage, Fager, Alltidglad, etc. Naturnamn var inte ovanliga: Falk, Orre, Ekorre, Lärka, Duva, Lo, Lejon, Tiger, från djurriket, och Löv, Eng, Ek, Flinta, Sik och Törn, från andra delar av naturen.

Det var relativt vanligt att den nya soldaten ärvde den förre soldatens namn, speciellt i Mellansverige där rotarna hade mer eller mindre fasta namn. Om den nye soldaten hade samma förnamn kan det vara svårt att lägga märke till bytet av soldat på torpet. Detta får man se upp med vid släktforskning, speciellt om han "konserverade" soldatänkan.

Soldatnamn var på intet sätt efternamn i vanlig mening. Soldaten kunde byta namn av olika anledningar, t ex om han bytte kompani eller regemente, eller t.o.m. blev befordrad. Vid avskedet var det inte alls givet att soldaten fortsatte att använda sitt gamla soldatnamn, utan han kunde återgå till den inom allmogen mycket inrotade vanan att använda sitt patronymikon.

I och med allmogens antagande av fasta släktnamn i slutet av 1800-talet kom många soldatnamn att bli ärftliga, och de utgör ett karakteristiskt inslag i det nutida svenska släktnamnsförrådet.