Konserverad änka

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Konservering kallades det när en ny kyrkoherde, soldat eller hantverkare, gifte sig med en företrädares änka eller dotter och tog över dennes yrkesverksamhet[1].

Historik: konservering av kyrkoänkor

I 1686 års kyrkolag står det att den som erbjuder sig att konservera änkan eller en dotter skall ha företräde till en ny tjänst. Detta ledde till att de kyrkoherdar som ville konservera änkorna hade rättsligt företräde i många tvister där församlingen ville ha en kyrkoherde medan en annan ville konservera änkan.

På 1700-talet ändrades synsättet radikalt. Det sågs inte längre som något fint att konservera änkorna, dessutom började man införa änkepensioner för kyrkoherdefruar. På 1800-talet var det knappast någon som gifte sig till en tjänst. Istället blev det vanligare att en son eller svärson övertog tjänsten som präst och på så vis försörjde änkan och eventuella hemmaboende syskon.

Kerstin Marci är det kanske äldsta exemplet på en så kallad "arvpastorska" i Sverige; hennes far fick Annerstads pastorat i Småland av Johan III med arvsrätt på både mans- och kvinnolinjen, och då Kerstin Marci var enda barnet, ärvde hon vid faderns död år 1613 pastoratet, där hennes man Anders Osængius då fick bli kyrkoherde. Just Annerstads pastorat gick sedan i arv i samma släkt i 300 år genom flera prästänkor- och prästdöttrar, så som Gunilla Osængius (1685) och Vendela Ulrika Wickelgren. År 1780 anhöll en präst rent av att få gifta sig med den då nyligen döde prästen Anders Osængius dotter, trots att hon bara var 12 år, vilket dock avslogs av Gustav III.

Källor

Litteratur

  • Hernroth, Uno, Den konserverade änkan. 1985.
  • Widén, Solveig, Änkeomsorg i ståndssamhället. 1988.
  • Ragnar Norrman: Konserverade änkor och kvinnor på undantag. Prästänkornas villkor i Uppsala stift 1720-1920 - från änkehjälp till familjepension (1993). 436 sidor.