Borgmästare

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Klubba-m.jpg
Per Murén (1805-1888) var borgmästare i Gävle, borgarståndets siste talman i ståndsriksdagen samt initiativtagare till och storägare i Gävle-Dala järnväg.

Borgmästare var i Sverige en stads främste ämbetsman, ordförande i rådsturätt och magistrat, i äldre tid benämning på de främsta medlemmarna i stadens råd.

Borgmästare i Sverige

Borgmästarämbetet infördes till Sverige från Tyskland, första belägget på en borgmästare är från Jönköping 1288, men beskrivs närmare först i Bjärköarätter från 1300-talet. Från att ursprungligen ha varit folkvald utsågs borgmästaren efter hand av rådet. Under 1500- och 1600-talet blev det allt vanligare att kungen själv tillsatte borgmästarna, vilket efter upprepade klagomål ledde till att man i lag fastslog, att magistraten och borgerskapet hade rätt att föreslå borgmästarkandidater.[1] Enligt 1809 års regeringsform §31 utnämnde Kungl Maj:t till borgmästare en av de tre som föreslagits av stadens borgerskap. I Stockholm gällde det även rådmännen och magistratssekreteraren.[2]

Med tiden kom borgmästarämbetet att förlora sin karaktär av bisyssla för näringsidkande borgare i städerna, och övertogs av juridiskt utbildade personer. Först 1749 kom dock föreskrifter om att borgmästarkandidater med akademiskt betyg skull styrka sina juristkunskaper. Ända fram till 1830 medgavs dock undantag från bestämmelsen.[3]

Titeln fanns i Sverige till 1970, men avsåg då en domartjänst: borgmästaren hade domarkompetens och var ordförande i stadens magistrat och rådhusrätt. Borgmästaren tillsattes av regeringen på förslag av drätselkammaren.

Olika slags borgmästare

Det fanns förr även olika sorters borgmästartitlar såsom handelsborgmästare, ämbetsborgmästare, och byggningsborgmästare. I Stockholm fanns det som mest fyra borgmästare. Från och med den senare mitten av 1800-talet fanns det dock i Stockholm bara en borgmästare.

Det var förr dock vanligast med två borgmästare i många städer och det även i en hel del större landsortsstäder. Det var dels en justitieborgmästare, som var chef för rådhusrätten, dels en politieborgmästare, som ansvarade för stadens administration och ekonomi. Under 1800-talets senare hälft fram till 1900-talets början ersattes politieborgmästaren alltmer av den nämnda drätselkammaren.

Vid 1900-talets början var det endast Göteborgs stad som hade kvar två borgmästarämbeten. Där behölls nämligen en handels- och politieborgmästare ända in på 1960-talet, samtidigt som staden också hade en justitieborgmästare.

Under 1900-talet fram till 1960-talet fanns också i städer utan rådhusrätt och magistrat en kommunalborgmästare istället för magistraten. Denne borgmästare tog hand om magistratens uppgifter i dessa städer. Det kunde röra sig om chefsuppgifter och beslut polisärenden och vissa administrativa ärenden som uppbörd, utmätning etc. Detta gällde fram till att polisväsendet förstatligades 1965. Ungefär samtidigt inrättades också den nygamla kronofogdemyndigheten, som främst tog hand om utmätningsärendena.[4]

Ämbetets avskaffande

Efter kommunalreformen 1863 minskade magistratens och därmed borgmästarens makt till förmån för den nyinrättade drätselkammaren, som successivt blev stadens egentliga styrelse. Under 1900-talet försvann allt fler borgmästartjänster i takt med att de mindre städerna lades under lands- och rådhusrätterna därigenom indrogs (borgmästarna blev då i stället häradshövdingar). År 1956 förlorade borgmästaren sina resterande kommunala befogenheter och 1971 avskaffades ämbetet officiellt. Borgmästarna blev då istället lagmän i tingsrätterna som ersatte rådhusrätterna. De borgmästare som då var i tjänst kunde hos justitiedepartementet anhålla om rätt att, i sin tjänst som lagman, parallellt även fortsättningsvis använda titeln borgmästare. Många av dem utnyttjade denna rätt.

Andra länder

Borgmästarämbetet har tillämpats i en mängd länder. Titeln har varierat med språket, men uppdraget har oftast varit jämförligt. Följande titlar har i utlandet varit synonymt med borgmästare: Pormestari (Finland), borgermester (Norge), borgmester (Danmark), bürgermeister (tyskspråkiga länder), alcalde (spanskspråkiga länder - från arabiskans قاضي alqáḍi =domare), burgemeester (Nederländerna), mayor (engelskspråkiga länder), maire (franskspråkiga länder), sindaco (Italien), osv.

Se även


  1. Svensk uppslagsbok, Malmö 1932
  2. Björn Asker: Hur riket styrdes, Riksarkivet, Stockholm, 2007, ISBN 978-91-88366-77-1.
  3. Svensk uppslagsbok, Malmö 1932
  4. Bonniers konversationslexikon, Bonniers Förlag, Stockholm 1927, band II, spalt 339-340; Lilla Uppslagsboken, Förlagshuset Norden AB, band 1, spalt 1083.