Svedjefinnar: Skillnad mellan sidversioner

Från början var de flesta nybyggarna ynglingar från trakten, men snart visade de gamla dokumenten, att många var invandrade från Finland, Sveriges östra rikshalva. För att snabba på kolonisationen, införde hertigen sju års skattefrihet för den som tog upp ett nybygge i ödemarken. Han förbjöd också [[Bonde|bönderna]] att hindra nybebyggelsen i storskogarna utanför den egentliga odlingsbygden.

Svedjebruk var inget främmande för befolkningen i mellersta Sverige. Det finns omnämnt i ett antal medeltida dokument, men betraktades som en bisyssla till den ordinarie odlingen. Man brände också skogen med jämna mellanrum för att få ett bättre bete till de skogsbetande djuren. Som inkomstkälla sågs svedjebruket som ett näringsfång av samma betydelse som jakt, fiske och hampodling, alltså ett göromål av så ringa betydelse att man slapp betala [[tionde]] för det. I de svenska svedjorna odlades ofta rovor och råg.

Mot mitten av 1600-talet hårdnade den tidigare välvilliga svenska attityden gentemot skogsfinnarna. Man tog upp jakten på lösfinnar och [[Soldat|"förrymda knektar"]] som utan att uppta torp bodde hos sina släktingar. Somliga fördrevs tillbaks till Finland, eller så fick släktingarna betala böter för dem, som var så nödvändiga i det arbetskrävande svedjebruket. När bergsbruket började tävla om skogarna, hårdnade synen på svedjebruket. 1638 förbjöds därför svedjandet i bergslagstrakterna, och 1647 beslutade statsmakten att köra iväg de finnar som inte bytte sin gamla näring mot att kola åt bergsbruken, eller övergick till vanligt åkerbruk.

De finska bosättningarna behöll på sina håll sin urgamla kultur ända in på 1900-talet, men smälte sakta ihop med den omgivande svenska. Riksfinnar som besökte dem på 1700-talet konstaterade att deras traditioner var ålderdomliga genom isoleringen från moderlandet. Idag minner endast de finska ortsnamnen<ref>"Ca 2 700 skogsfinska ortnamn är hittills dokumenterade norr om Dalälven, varav den största andelen, närmare 1 100, finns i Orsa finnmark. Trakten karterades dock först i mitten av 1800‐talet. Kartornas namnformer är i sig en forskningsresurs som avspeglar skogsfinnarnas savolaxiska ursprung, uttalsförändringar och senare försök till återförfinskning. Också med hänsyn tagen till dessa faktorer kan det vara svårt att avgöra vilka namnformer som är de ursprungliga eller korrekta." (citat ur rapport från FINNSAMs höstkonferens 10‐12 september 2010 på Orsa Finnmark [http://www.finnsam.org/aktuellt/Rapport%20Orsa%20Finnmark.pdf]).</ref> i Orsa finnmark, i Västerbergslagen och i norra Värmland om att de en gång existerat. Faktum är att de mest kända finska ortnamnen i Orsa finnmark är tillkomna av ''nostalgiska'' skäl. ''Noppikoski'', ''Pilkalampinoppi'' och ''Vässinjärvi'' är alla tillkomna <u>efter</u> det att finnkulturen försvunnit från området<ref>"''Pilkalampinoppi'' lanserades sedan brandtornet uppförts 1888. Besparingsskogens förvaltarbostad, nuvarande herrgården, fick namnet ''Noppikoski'' och ''Vässinjärvi'' är en analogi från 1970‐talet till Vässinkoski kraftverk." Maud Wedin (citerad i rapport från FINNSAMs höstkonferens 10‐12 september 2010 på Orsa Finnmark [http://www.finnsam.org/aktuellt/Rapport%20Orsa%20Finnmark.pdf]).</ref>.