Legitimitet kan i släktforskarsammanhang t.ex. handla om statusen "äkta" eller "oäkta" barn, som i andra länder kallas "legitima" (äkta), respektive "naturella" (oäkta). I vissa länder skiljer man på "illegala" och "naturella" barn, där illegalt står för utomäktenskapligt och naturell står för föräktenskapligt.

  • Svenska: (legitimitet) oäkta barn / äkta barn
  • Engelska: (legitimacy) illegitimate, bastard, love child, natural child / legitimate
  • Spanska: (legitimidad) hijo ilegítimo, hijo natural, bastardo / hijo legítimo
  • Franska: enfant adultérin, illégitime, hors mariage, fille-mère, bâtard... / enfant légitime
  • Tyska: (legitimation) unehelichkeit, illegitim, außerehelich, vorehelich / ehelich
  • Italienska: figlio naturale, figlio adulterino / figlio legittimo
  • Norskt bokmål: uekte barn, uektefødt / ektefødt

Oäkta barn

Oäkta barn var ett uttryck som allmänt användes som benämning på de barn som fötts utom äktenskap. Det har även ibland haft juridisk mening. Särskilda regler för barn utom äktenskap fanns till 1971.

Oäkta kallades enligt vissa tolkningar i svensk rätt barn som inte hade avlats inom äktenskapet eller under äktenskapslöfte, medan ovannämnda juridiska term barn utom äktenskap var ett uttryck som saknade den uppenbart negativa värdeladdningen. Av dem som använde uttrycket ansågs oäkta börd gälla för barn som avlats, såsom det då också hette, i lägersmål eller lönskaläge. Ett barn, som av avlelsen kallades oäkta, kunde bli äkta eller legitimt om föräldrarna ingick äktenskap, slöt trolovning eller gav ömsesidigt äktenskapslöfte.

Beträffande utomäktenskapliga barns rättsställning rådde väsentliga olikheter mellan olika länders rättssystem. I Sverige bar barnet moderns medborgarskap, kyrklig gemenskap och hemort, och från och med Släktnamnslagen 1901 även hennes efternamn (tidigare var inga svenska kvinnors efternamn officiella). Dessa barns rättsställning ifråga om arv hade då förbättrats något genom förordningen av 14 april 1866 och lag av 17 mars 1900.

Annars kunde barnens välfärd säkras endast genom frivilliga insatser av släktingar och vänner (hos vilka de i bästa fall kunde bli fosterbarn), eller genom institutionalisering på barnhem. Ibland orkade inte ens mödrarna med förnedringen och lämnade bort barnen. Deras utanförskap i det dåtida samhället blev nästan alltid till ett avsevärt och livslångt lidande för dem själva och för deras närmaste släktingar och bekanta.

Litteratur

  • Fader okänd (SSF:s handböcker). Fader okänd är en handbok från Sveriges Släktforskarförbund. Författare är Elisabeth Reuterswärd som ger råd och handledning i jakten på fäderna till de utomäktenskapliga barn som alla släktforskare förr eller senare träffar på. ISBN 978-91-87676-58-1