Visa källa för Låg Karl XIV Johan Bernadotte bakom mordet på Anders Fredrik Lindsfelt?

Låg Karl XIV Johan Bernadotte bakom mordet på Anders Fredrik Lindsfelt?
Av
Inge Ledje	

Huvudpersonen i denna skrift, f.d. löjtnanten Anders Fredrik Lindsfelt, häktades i april 1817 för förgripliga yttranden  om dåvarande kronprinsen Carl Johan (Benadotte) . Men innan hovrättsförhandlingarna voro slutförda påträffades Lindsfelt hängd i arresten på Högvakten vid Stockholms slott. Dåtidens store krönikör, Crusenstolpe, vilken efter en gunstlingsperiod helt kom att vända sig mot den nya dynastin, behandlar omständigheterna kring Lindsfelts död i en romantiserande form. Han riktar härvid svåra beskyllningar mot en på Högvakten insatt officer, vilken enligt Crusenstolpe mot betalning skall ha bringat Lindsfelt om livet.”
Ingress till den lilla skriften: Den Lindsfeltska Högmålsprocessen. Sthlm 1965  av Stig-Lennart Eckergård.

Inledning.

Under 20 års släktforskning har hon fascinerat mig, faktiskt i allt högre grad. Gustafva  Hytthon född 8/8 1804 på Boxtorp, död 19/4 1876 i (Gårdsby) Växjö står det i Elgenstierna. (VIII sid. 285) . Fosterdotter till löjtnanten Adam Fredrik Lindsfelt, nr 1524, av vilken hon i testamente fick Boxtorp, ½ mantal frälsesäteri, och Christina Helding. Detta finns under ätten Tigerschiöld , som egentligen bara intresserade mig därför att de under en tid skrev sig till Lamhult i Aneboda (G).
Att jag intresserade mig för Gustafva var att hon hade efternamnet Hytthon, som är namnet på mina skotska anfäder innan de adlades Lindsfelt. Det är Karl XII som utfärdar adelsbrevet under sin vistelse i Lund,  efter det att han återvänt från Bender och före sitt olyckliga anfall mot Norge. 

Vem var Gustafva Hytthon?

Olyckligt var också att Elgenstierna kallar Gustafvas fosterfar för Adam Fredrik, när han i verkligheten heter Anders Fredrik. Adam Fredrik Lindsfelt är fortfarande inte knuten till den adliga släkten Lindsfelt. Det blev än mer förbryllande när fosterdottern hette Hytthon i efternamn. Den först noterade med det namnet i Sverige var Johan Hytthon, som var född i Berwich på gränsen mellan Scottland och England. Hans mormor Helena Lindsay, 2:a gången gift med Kronobergarnas överste Thomas Muschamp död  6/9 1629, hade 1632 inkallat honom till Sverige. Orsaken var antagligen att Helena inte hade några manliga ättlingar i Sverige när hon skulle hävda sin rätt i Thomas Muschamps dödsbo och den förläning denne fått enligt  den s.k. Norrköpingsbeslutdonationen av den 26/9 1627.
Johan gifte sig med en kronobefallningsmannadotter i Östergötland, Malin Olofsdotter (Berenfelt)  och de fick sonen Samuel f 1664 21/9 i Norrköping. Efter en lång och meriterande tjänstemannakarriär blev han, hans bror Johan Erik och hans barn adlade.
Men varför kallades Gustafva Hytthon när hon föddes nära 100 år efter det att övriga med namnet Hytthon kallades Lindsfelt?
Det är sådana frågetecken som en släktforskare inte tolererar förrän det åtminstone blir till ett utropstecken.
I min databas fylldes avdelning Hytthon – Lindsfelt under årens lopp med uppgifter från olika håll. Jag har försökt att sprida mina forskningsresultat på så många håll som möjligt. Så småningom gav det resultat. 
Gårdsbyforskaren Lars-Åke Stenemo fann att att Gustafva dog på Kråkenäs i hans socken och det bidrog till att titta lite närmare på den Tigerschöldska ätten. Det var också hennes sentida ättlingar i den släkten som stimulerade vidare forskning. 
Men det var Gustafvas ursprung som var det intressanta. 

Gustafva föddes oä den 6 augusti 1804  i på Boxtorp Gryt  (D). Hennes mor är Brita* Greta Carlsdotter, som 1799 flyttar in som  piga hos Anders Fredrik Lindsfelt på Kornettbostället Oppeby i Helgesta .   

Det blev klart att hennes mor hade varit piga hos Anders Fredrik och att Gustafva  kom att fostras av honom och hans hustru som också varit piga hos honom och fött en son före äktenskap. Att adliga ungherrar fick barn med pigor på deras gårdar var inget ovanligt. Inte heller att de tog väl hand om sin avkomma.


Det går att följa Gustafvas uppväxt. 1811 flyttar hon från Gryt till Oppeby Öfragård och bor där ännu 1818.
I mitt släktforskningsprogram kunde jag fortfarande inte binda henne till min Lindsfelt-familj, men jag gjorde en provisorisk koppling och skrev in Adam Fredrik som fosterfar. Hans uppgifter hämtade jag från Elgenstierna. Men detta var inte  lösningen.

År 2006 hade jag bl. a. i  Karl K-son Lejonhufvuds historia funnit personuppgifter om Anders Fredrik Lindsfelt och hans anknytning till  Helgesta och Gryt i Södermanland samt att hans systers styvson, löjtnant Gustaf Holst,  anmält honom  för högmålsbrott. 

(Varför Gustaf Holst anmälde sin frände för högmålsbrott  går antagligen aldrig att fastställa, men M. J. Crusenstolpes notering är intressant: ”Hans systers stjufson, underlöjtnanten i arméen, Gustaf Holst, som märkte huru gynnsamt högmålsangifvelser upptogs af thronföljaren, angaf Lindsfelt för lasteliga yttranden om kronprinsen; och i April månad 1817 blef Lindsfelts hus oförmodat omringadt med ett kompagni af Södermanlands regemente, han sjelf gripen och under bevaknig förd till Stockholm., der han insattes på högvakten, och förhör börjades med honom inför Svea Hofrätt den 30 i berörde månad. Anders Fredrik hade tydligen haft synpunkter på (lagt sig i) Gustaf Holsts kärleks- och ekonomiska- affärer, ingendera lysande. Bl. a. nämns någonstans att den senare hindrats gifta sig med en kona.
Crusenstolpe skriver: En annan bedröflig sida av Carl Johans uppfattning af sin personliga ställning, i egenskap både af thronföljare och regent, var den myckenhet högmål, som under hans tid, honom till behag, men ganska säkert, hvarken till gagn eller heder , gjordes anhängiga för så kallade majestätsbrott. Sid. 421.)

Tydligt är att hon betraktas som dotter i familjen. Personligen tycker jag att allt pekar på att Anders Fredrik inte bara är fosterfar utan också är biologisk fader. Hans antydan att han  vill gifta bort henne med informatorn och senare skalden Karl August Nicander är ett indicium. Ett annat är det testamente som Anders Fredrik och hans hustru Christina Helding upprättar till förmån för Gustafva.

För mig och andra intresserade släktforskare har det varit olyckligt att Elgenstierna förmedlat oriktiga uppgifter om Gustafvas fosterfar (som, enligt min bestämda uppfattning,  också är hennes biologiske fader). Tyvärr lär det väl dröja innan det går att korrigera felen, så släktforskarna får leva med att även Elgenstierna inklusive de två supplementbanden innehåller fel.


Anders Fredrik Lindsfelt, duktig jordbrukare (och storskrävlare?). 

Anders Fredrik Lindsfelt var son till häradshövding Thomas Fredrik Lindsfelt och Margareta Sofia von Segebaden.
 Efter att ha blivit volontär vid Södermanlands Reg.  1772, furir 1774 och erhållit rustmästareindelning 1775, blev han 1778 adjutant och 1785 fänrik i regementet. Han bevistade 1788 års fälttåg, 1789 var han hempermitterad till Sverige att sköta sin hälsa. I juni 1790 var han kommenderad föra rekryter från regementet till Stockholm, men insjuknade svårt och kunde ej fortsätta färden med dem till Finland.  Lindsfelt, som 1789 hade erhållit fänriks indelning, blev 1791 löjtnant i regementet och 1792 stabslöjtnant. Han tog 1794 avsked, därtill tvingad av sina kamrater enligt uppgift. Jag har inte funnit några skäl angivna varför Lindsfelt lämnade sin löjtnantstjänst, men det har antytts att det inte var frivilligt.
 En trolig orsak är att han var sjuklig och inte kapabel att genomföra alla de uppgifter, som krävdes av en aktiv officer. En annan är att han försökte tillbyta sig en annan tjänsteställning för att kunna förbättra sina pensionsförmåner. Men det kan också vara så att han funnit sitt jordbrukande mera lönsamt än fortsatt militär tjänst. Ett intressant och krävande  jordbruk kan dessutom ha varit indirekt orsak till bortavaro från militärtjänsten och därvid ange sjukdom som orsak till frånvaron.


Tydligen gick det många rykten om Anders Fredrik Lindsfelt.  Bland annat skulle han vållat bränder, skjutit en man i benet och stulit timmer av en granne. Kanske var bakgrunden avundsjuka. Att han var en duktig lantbrukare framgår av att han blev ägare till två gårdar, Boxtorp och Svartå i Gryt (D), trots att han startat med tomma händer, och att han förbättrade bostället Oppeby så att arrendet flerdubblades under hans arrendetid.
När Anders Fredrik,  av sin systers styvson, löjtnant Gustav Holst, anklagades  för högmålsbrott och arresterades av ett kompani från Södermanlands regemente på sin egendom Oppeby i Helgesta socken  blev det slutet på en framgångsrik jordbrukarkarriär och en mindre lyckad men lång militär karriär.
Han arresterades  av kapten von Platen, som överlämnade honom till löjtnant Karl Ulfsparre, vilken jämte fyra soldater förde honom till Stockholm, där han insattes på högvakten. Samtida har kommenterat att det behövdes ett helt regemente för att arrestera  den fredlige bonden på Oppeby.
 En av dem som inkallades som vittne var  Karl August Nicander, enligt Svea hovrätts protokoll i brottmål 1817 , ( vittne den 14/5 samma år).

Nicander blev senare en av de mest populära svenska poeterna vid denna tid.
Nicander uppmanades att meddela “hur länge han bott på Oppeby hos Lieutnanten Lindsfelt och om han hört Lindsfelt fälla föregripliga yttranden om Hans Kungliga Höghet KronPrinsen”. Nicander uppgav att han vistats på Oppeby “under en del af Januari och halva Februari månad 1815; slutet av samma år och början av  1816,  men dervid, som orden föllo, lefvat mest för sig själv och aldrig ingått uti samtal med Lindsfelt om Hans Kongl. Höghet KronPrinsen, hvarföre Nicander ej heller någonsin hört Lindsfelt om Hans Kongl. Höghet fälla föregripeliga  yttranden, hvarifrån Lindsfelt tilläfventyrs afhållit sig därföre, att Lindsfelt varit öfvertygad, det Nicander icke med Lindsfelt delat lika tänkesätt”. 

G. H. Melin har i sin levnadsteckning av Nicander uppgivit, att “Lindsfelt plägade kalla Nicander - Professorn- och hade fattat en egen välvilja för honom, så att han t.o.m. tänkte rycka honom ifrån studierna, gifva honom sin dotter och sålunda göra honom till sin arfvinge. Men ynglingens håg drog honom mäktigt till Skaldekonstens och Kunskapernas tempel”.
Melin nämner ingenting om varifrån han fått denna uppgift och den förefaller att vara högst tvivelaktig skriver  Wirsén  och anmärker, att frågan om eventuellt giftemål synes något tidigt väckt med hänsyn till skaldens ungdom -”därest verkligen för påståendet någon sanning skulle ligga till grund”.
 ”Går man till Helgesta församlingsböcker, finner man att Lindsfelt enligt dessa icke hade någon dotter. (Svenska Adelns Ättartavlor.) Han hade endast en son, (som också var född utom äktenskap), vilken dog 1813. När Nicander vistas på Oppeby, kan det eventuellt ha varit som informator för några av Lindsfelts anhöriga eller några, som denne velat bereda undervisning, men därom vet man intet. 
(Ovanstående är i huvudsak hämtat från Gunnar Lokrants doktorsavhandling: Karl August Nicander, Uppsala 1939.)
Visserligen är detta samtida iakttaganden. Men som nämnts ovan har vi idag större möjligheter att kontrollera kyrkoböckerna och vet lite mer om Gustafvas bakgrund.
 Gustafva Hytthon bodde på Oppeby. Nicander var säkert informator för henne. Anders Fredrik Lindsfelt  betraktade med stor säkerhet henne som dotter, 
fosterdotter och  biologisk?



 

Men nu till 1817 och vad som hände i Oppeby.

Justitiekanslern Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister har i sin beskrivning av högmålsprocessen i ”Anteckningar och Minnen” bl.a. skrivit följande: 
Sid. 162.
”Om aftonen sökte (Landshövdingen i Södermanland,) Skjöldebrand upp mig hos grefve Brahe. Han meddelade mig då på (kron)prinsens befallning det som jag nu redan nämnt och tiullika att den angifne personen vore löjtnanten Lindsfelt samt angifvaren kornetten Holst sjelf, hvars far i senare giftet fått Lindsfelts syster.”
Sid 164.
- hade (man bara) ett ojäfvigt vittne, skulle det vara tillräckligt att få Lindsfelt insatt på bekännelse och således orten från honom befriad. Han försäkrade för öfrigt, att blott Lindsfelt vore häktad, skulle man få en mängd vittnen".
Fåfängt föreställde jag häremot det orättvisa och isyn-----
Sid 164.
 
I onsdags de 23 om aftonen ankom Lindsfelt  under militärisk bevakning. Dagen därpå mottog jag genom en express rapport från Skjöldeband om de förhör, han hållit ---
Kronprins Karl Johan blev tidigt informerad om kornetten Holsts angivelse. Han tar flera initiativ av denna  anledning. Först tycks det har varit ett osignerat brev, och det finns en antydan om att det var kornetten Gustaf Holst , som var den anklagade. Han hade, liksom sin far, lika dåligt rykte, som Anders Fredrik Lindsfelt. Trolle-Wachtmeister ger en synnerligen negativ karaktäristik av far och son Holst. Han är också väl förtrogen med Anders Fredriks dåliga rykte. ”Men lika föraktad, fastän inte lika fruktad, är hans svåger, kapten Holst, en erkänd filur, med vilken ingen umgås. Hans son, kornetten, lär icke vara stort bättre. .” 

Ett antal vittnen hade förhörts och har kallats till hovrättsförhandlingarna som inleddes den 30 april 1817. Den förhoppning, som den starkt antigustavianske landshövdingen Per Sköldebrand närt, att om bara Lindsfelt var häktad, så skulle vittnena mot honom bli fler och säkrare, grusades. Istället verkar det snarare som om högmålsanklagelserna nertonas. 
Justitiekansler Trolle-Wachtmeister tycks redan när den frihetetberövade Lindsfelt anländer till Stockholm den 23 april haft betänkligheter beträffande anklagelsernas betydelse och han skriver i sin dagbok att ” äfven denna sak kommer sannolikt att afdunsta i löjlighet för auktoriteterna, fastän den torde medföra allvarsamma följder för angifvarna och även för innevånarna i Lindsfelts ort, hvilka blifva blottställda för det raseri, som skall medfölja ur fängelset, den uppretade mannen, då han kommer på fri fot”. 
I nästa utdrag ur dagboken står det bl.a ” att han inte för sin del tror att att den anklagade letts till detta förtvivlade steg av oro för utgången av högmålsbrottet, hvars obetydliga beskaffenhet synes af hvad jag  här förut antecknat”.

En vid tiden känd litteratör, Anders Lindberg skriver att, sedan saken tagit en för den anklagade gynnsam vändning så heter det ”slutade den helt oväntadt , då han fanns hängd i arresten”.

Ännu ett citat från ”Den Lindsfeltska Högmålsprocessen” av Stig-Lennart Eckergård kan motiveras:
”Ytterligare ett högmål utspelades 1817. En mycket illa beryktad jordbrukare i Södermanland, löjtnant Lindsfelt, blev av en nästan lika illa känd frände angiven för grova hotleser mot kronprinsen. Lindsfelt häktades i föga lagenliga former och fördes till Stockholm. Det visade sig emellertid mycket svårt att få bindande bevis mot honom. Mitt under utredningen och alltjämt icke överbevisad hittades han hängd i fängelset. En dylik gåtfull tilldragelse kunde naturligtvis, allra minst i dessa dagar, undgå att på många håll giva anledning till reflexioner och förmodanden av en för regeringen ogynnsam natur. Intet finns emellertid, som pekar på annat än ett ordinärt självmord av en desperat bov, som råkat i svårigheter.” 

Kritiska röster och ifrågasättande kring denna högmålsprocess fanns redan i samtiden. En av dem var skriftställaren Magnus Jacob Crusenstolpe,  tidigare häradshövding och 1820 adjungerad ledamot av Svea Hovrätt. I Stamfaderns antecedentia ägnar han 6 sidor åt brottet. 
Där skriver han att Lindsfelt beskyllts för brott av flerehanda beskaffenhet, men aldrig blivit för något sådant lagförd, misstankarna hade stannat vid kringsmygande löst prat. I drottning Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok lär liknande beskrivning finnas.
Hur nervös situationen var vid den nya dynastins introduktion var, ger följande citat från Crusenstolpe en hum om.
”Den utomordentliga och obehöriga militäriska lyx, som utvecklades vid sjelfva arresteringsåtgärden, uppskrämmande ur en synpunkt, besatt löjlig ur en annan, då man besinnar, att ett helt kompagni soldater användes för att arrestera en enda obeväpnad person, som icke ens bjudit till att göra motstånd.” 
Crusenstolpe skriver också att, Oaktat en mängd från landsorten inkallade och edeligen afhörda vittnen, och oaktat angifvarens och åklagarens ansträngda bemödanden, lyckades man icke mot den tilltalade åstadkomma erforderlig bevisning om de lasteliga yttranden rörande kronprinsen, dem Lindsfelt enständigt förnekade, och för vilka han hölls häktad och stod till rätta. Saken tog nu en helt annan vändning, och den anklagade talade om rekonventionspåståenden. Han skref också ett bref, hvari han uttryckte den säkra förhoppningen, att oförtöfvadt varda frikänd och kunna återvända till sitt hem. Detta bref låg ännu qvar på ett bord i arresten sedan hans dagar var slutade, och egnade sig ingalunda att skingra den billiga förvåning, som allmänt framkallades af sättet för deras slut.”

Crusenstolpe utpekar i senare skrifter vem som var mördare och att denne, liksom angivaren Holst  tydligen erhöll oförtjänta förmåner från hovet långt senare. Men det är en helt annan historia.

Gustafvas fortsatta liv.

Från och med nu, åtminstone i min databas, är Gustafva dotter till Anders Fredrik Lindsfelt. Hon är endast 13 år när fadern dör och det skall dröja 9 år innan hon gifter sig med Gustaf Bernhard Tigerschiöld f 18 mars 1801 och död 28 januari 1846. Fostermodern Christina Helding dog 13 januari 1837 på Boxtorp Gryt (D)
 
  
Epilog.
Som tidigare sagts finns Gustafva  nämnd i Elgenstierna, men utan anknytning till Släkten Lindsfelt.

Anders Fredrik blir avskedad från sin militärtjänst, men får bo kvar på bostället och blir en mycket duktig jordbrukare som kan köpa två herrgårdar i Södermanland, Boxtorp och Svartå. Av en släkting blir han emellertid anmäld för högmålssbrott, dvs försök att avsätta kronprinsen Carl Johan. Ett regemente marscherar in på Sörmlandsgården och för Anders Fredrik till Stockholm. Där sitter han fången, så även angivaren, och det ser ut som om ett frikännande. Men dagen innan rättegången skall avslutas så hittar man Anders Fredrik strypt (hängd) i sin cell. Målet läggs ned och det hela betraktas i rättsliga instanser och senare i historieskrivningen som självmord.

Nu har jag försökt läsa vad som finns att få fram av samtida och senare beskrivningar och min slutsats är att det inte fanns några direkta bevis för ett högmålsbrott. Däremot var nog vår huvudperson och anförvant lite kaxig och många hade skäl att vara avundsjuka på hans framgångar som jordbukare-godsägare. Jag tror alltså att han blev mördad i sin cell.

Ett par år innan detta hände, men efter sonens död, skrev makarna Lindsfelt, Anders Fredrik och Christina Helding  ett testamente som är en fantastisk upplevelse att läsa. I korthet gör de ett fidekomiss av sina ägodelar. Och allt skall ärvas av Gustafva. Inte ett nickel till någon annan släkting. Om Gustafva får barn skall egendomen ärvas av äldste sonen och när ingen son finns av äldsta dottern osv. Om Gustafva inte får barn skall allt ärvas av en namngiven Palmstierna på samma sätt.

Det fanns dessutom ett annat krav. Den Gustafva gifte sig med, skulle tillföra boet minst lika mycket som Gustafava gjorde tack vare sitt arv.

Gustafva fick en son och 6 döttrar, och det verkar ha gått dem väl i livet. Gustafva är anmoder til alla i dag levande Tigersköldar bl.a.
 
Det var inte alltid en före äktenskap född gick lottlös genom livet.

Så tillbaka till Anders Fredrik. En av anklagelsepunkterna gick ut på att han skulle ha sagt att han skulle skjuta "kronprinsen".
Så en dag får jag följande från en tigersköldsättling:
Bland präster och framstående borgare i bl.a. annat Kristinehamn
finns relationer bakåt till Selma Lagerlöf. Desto mer fascinerande att
man vill koppla Anders Fredrik Lindsfeldt till Selma Lagerlöf på så sätt att han skall vara förebild för Sintram.  
 En annan tigersköldsättling skriver: "Igår kväll läste jag av en händelse en uppsats i Södermanlands museums årsbok 1981 om Selma Lagerlöf och hennes anknytning till  Sörmland.
Där sägs att förebilden till den elaka Sintram i Gösta Berlings saga skulle
vara en godsägare i Sörmland som döpt en tjur på sin gård till Kronprinsen
och sedan ordat vitt och brett om att han skulle skjuta kronprinsen.
Missförstånd uppstod om vilken Kronprins, han häktades och hängde sig i
häktet"