Invandringen till Sverige (1000 - 1900): Skillnad mellan sidversioner

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök
mIngen redigeringssammanfattning
(Kategorisering)
Rad 49: Rad 49:
Fotnoter:
Fotnoter:
<references/>
<references/>
[[Kategori:Släktforskarlexikon]]
[[Kategori:Släktforskning i andra länder]]

Versionen från 25 januari 2011 kl. 12.07

Invandringen till Sverige startade i och med att inlandsisen drog sig tillbaka för omkring 12-13 000 år sedan. Vi är alltså alla invandrare i detta långtidsperspektiv. Moderna populationsgenetiska studier visar dock att dagens etniska svenskar till omkring 85% härstammar från de första jägar-samlargrupperna[1][2]. Det innebär att den invandring som kommit från avlägsnare delar av omvärlden efter detta måste ha varit relativt blygsam. Den invandring Sverige upplever idag är därmed den största migrationsrelaterade demografiska förändringen i Sverige sedan istiden.

Vikingatiden och tidig medeltid

Man vet idag inte i hur hög utsträckning vikingar tog hem trälar från andra länder, bara att det hände och att det stundom var just för slavrädernas skull man reste ut[3]. Det var förstås ett givande och tagande, då skandinaver också blev förslavade i andra länder, men det bidrog troligtvis till att spä ut generna åt båda hållen. Handeln med främmande länder, som kanske var ännu viktigare än vikingaräderna, bidrog till ett omfattande genetiskt utbyte, och vi vet med säkerhet att svenska stormän tog sig slaviska hustrur vid många tillfällen. Utgrävningar visar att det i Sigtuna levt västslaviska vender som varit hantverkare och smeder, och att det funnits bofasta vender även på andra håll.

Vid kristendomens ankomst till Skandinavien verkade många utländska missionärer som de som förde hit den nya religionen. Många var från de brittiska öarna, och faktum är att alla våra tidiga helgon (utom Ansgar) var från Storbritannien eller Irland. Och då de första kristna svenska kungarna lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna, före förra millenieskiftet, hette myntmästarna Godwine, Leofman, Snelling och Ulfketil, några av de kända dåtida anglosaxarna[4]. När så kyrkobyggandet och klosterväsendet tog fart under tidig medeltid, följde med det en betydande invandring av specialicerade hantverkare och lärda munkar från kontinenten, vilket betydde enormt mycket för kulturen i Sverige. Praktiskt taget alla arkitekter och stenhuggarmästare var mellan- eller sydeuropéer, och klosterväsendets lärdomar måste anses vara en av de viktigaste faktorerna för civiliserandet av Skandinavien.

Högmedeltiden och Hansan

Under 1100-, 1200-, och 1300-talen växte Nordtysklands roll som handelscentrum och de mest betydelsefulla städerna bildade år 1358 Hanseförbundet. Det var som mest cirka 200 städer och över tusen fartyg inblandade i handeln, och många städer i det som nu är Sverige dominerades av invandrade tyskar, fr.a. från Lübeck och resten av Östersjöområdet. Faktum är att dessa invandrare stod för det mesta av stadsbyggandet, handeln, köpenskapen, hantverket, stadsförvaltningen, rättskipningen i det dåtida Sverige.

När så Stockholm bildas i mitten av 1200-talet, var de tyska borgarna bland de tidigaste att etablera sig, och vid 1400-talets mitt utgjorde tyskarna cirka en tredjedel av Stockholms skattebetalare[5]. Tyskarna var dock inte ensamma, då både engelsmän och holländare gavs rätt till fri handel i svenska städer under medeltiden.

Bergsbruket och handeln med metaller i mellersta Sverige krävde kunskap utifrån för att effektiviseras. Inslaget av tyskar var därför markant både i de stora och i de små orterna i Bergslagen. Man behöver bara ta sig en titt på yrkestitlarna inom bergsbruket för att konstatera vilka som dominerade denna tidiga industri. Dagens falukorv kan för övrigt sägas vara en "kulturell relikt" av det tyska inflytandet i bergsbruket på medeltiden och långt in i modern tid.

Under 1300- och 1400-talen trycktes det tyska inflytandet tillbaka av den svenska kronan. Tyskarna dominerade då många städer, så att staten såg sig tvungen att ingripa med regler som föreskrev att svenskarna skulle ha samma inflytande i städernas styre. Senare stadgade man också att borgmästare och rådmän skulle innehas av svenskar, men då många invandrade familjer redan assimilerats och blivit "svenska", var det utländska inflytandet ändå omfattande.

Den tidigmoderna epokens inledning

Stockholm på 1500-talet var en internationell stad.

Vid 1500-talets början tog medeltiden slut i Sverige. Valet av Gustav Vasa till kung ledde till en stark statsmakt, och den kyrkliga reformationen utvecklades till en tillbakahållande faktor för utländskt inflytande. Kyrkan förändrades och förvandlades från att ha varit en pådrivande kraft för den internationella integrationen, till en främlingsfientlig faktor. Man motsatte sig att icke-lutheraner bosatte sig i Sverige, vilket drabbade pietister, katoliker, kalvinister och judar. Ändå blomstrar det utländska inflytandet i de svenska städerna och i den tidiga industrin. Minst en fjärdedel av familjerna i Stockholm var antingen finska, tyska, nederländska eller skotska. Därtill kunde läggas enstaka italienare, danskar och den engelske kaninvaktaren i Djurgården William Diw[6]. Vasaslottens uppförande medförde behov av hantverkare med nya färdigheter. Spanskt och italienskt var på modet, och därför rekryterades framförallt italienska mästare för att smycka och dekorera maktens boningar och nya kläder.

Hertig Karl, sedermera kung Karl IX, hade stort inflytande över invandringen från Finland, som ju var en del av det svenska riket, men vars innevånare trots allt talade ett främmande språk och hade en annan kultur. Med löften om flera års skattefrihet och jungfruliga områden att bruka, lockades svedjebrukande skogsbönder från den östra rikshalvan att bosätta sig i gränstrakterna till de svenska delarna av hertigens ganska självständiga stat i staten. I de områden där svedjefinnarna slog sig ned har assimilering åtminstone i ett senare skede lett till en folkblandning. Man räknar med att bortemot 12.000 finnar i huvudsak från Savolax och norra Tavastland, flyttade till skogstrakter i hela Mellansverige, fr.a. Värmland, Dalarna, Hälsingland och södra Lappland från 1570 och fram till början av 1600-talet[7][8].

Stormaktstiden

Den svenska stormaktstiden är den mest kosmopolitiska tidsperioden i vårt lands historia före andra världskrigets slut. Det allt större väldet krävde att man värvade utbildad expertis ifrån omvärlden som var kompetenta att ta sig an de svårigheter en makt av den nya svenska kalibern ställdes inför. Nu var det inte bara handel och kulturliv som behövde expertisen, utan den enorma krigsmakten och förvaltningen som stormaktsväldet behövde för att inte gå under. Dessutom fordrade den växande krigsmakten en metallindustri som kunde producera moderna kvalitetsvapen i stora mängder. Resursbehovet krävde också en ökad export av råvaror, och till det behövdes ännu mer utländsk expertis.

Flottan och armén tillfredsställde sina behov av officerare genom att värva bl.a. holländare, fransmän, britter och tyskar. Släkter som Fleetwood, Taube, Wrangel, Forbes, Stuart, Aminoff, De la Gardie och de Laval, härstammar alla från värvade officerare från stormaktstidens Sverige, och regalskeppen Kronan och Vasa byggdes av holländska skeppsbyggmästare.

En av de mest omfattande omvälvningarna av den svenska metallindustrin stod de fransktalande vallonerna för. Den förste att värva valloner till Sverige var nederländaren Willem de Besche, som tidigare hjälpt fram landsmannen Louis De Geer till bruket i Finspång, men från 1620-talets början tog De Geer helt över den verksamheten. Det totala antalet immigranter som anlände till bergslagsbruken under den här tiden har uppskattats till mellan 1 000 och 1 200 familjeenheter. För majoriteten av vallonerna blev flyttningen varaktig. Trots att de kvarvarande vallonerna inledningsvis var en särskild språklig och religiös grupp har de numera smält ihop med svenska samhället och utgör ett pikant inslag i svenskarnas familjeberättelser. Några av de mer kända svenska vallonsläkterna är Allard, Birath, Bonnevier, Drougge, Herou, Hübinette, Pousette och Sporrong[9].


Byggskylt.jpg

1700-talet

1800-talet

1900-talets för- och mellankrigstid

Den sentida flykting- och arbetskraftsinvandringen

Invandrare utvandrare Sverige.png



Fotnoter:

  1. Karlsson et al (2006). Y-chromosome diversity in Sweden – A long-time perspective. European Journal of Human Genetics 14, 963–970.
  2. Malmström (2007). Ancient DNA as a Means to Investigate the European Neolithic. Doctoral Dissertation. Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala.
  3. Dick Harrison, Slaveri - Forntiden till renässansen, Falun 2006.
  4. Anders Johnson, Garpar, gipskatter och svartskallar - Invandrarna som byggde Sverige, Stockholm 2010.
  5. A. Johnson, 2010, s.30
  6. A. Johnson, 2010, s.39
  7. Maud Wedin, Lars-Olof Herou & Lennart Stenman: Det skogsfinska kulturarvet, Finnbygdens Förlag, 2001.
  8. Arne Järtelius, Invandrarnas svenska historia, Känn ditt land, nr 19. Svenska Turistföreningen, Stockholm 1988.
  9. Appelgren, Erik: Vallonernas namn: de äldsta valloninvandrarnas fullständiga namn, yrke, årtal, arbetsplats och ursprungsort. ..., förf., Stockholm 1968.