Gottfrid Hintze: Skillnad mellan sidversioner

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök
m (Just namn på bibliotek)
m (namnjustering)
Rad 4: Rad 4:
Gottfrid Hintze förblev ogift och var ett stort original i såväl uppträdande som levnadsvanor. Han levde ytterst spartanskt och ägnade hela sin lediga tillvaro åt sin forskning och sina samlingar. När han på ålderns höst ville försäkra sig om sin samlings fortlevnad, överlät han sin samling genom att [[Genealogiska Föreningen]] (GF) fick köpa den, dessutom skänkte han en summa på 70 000 kronor till föreningen för att de skulle fortsätta hans värv. I gengäld utsågs Hintze till hedersledamot 1973 i GF. Föreningen agerade dock alldeles för långsamt enligt hans (orimliga) förväntningar, vilket ledde till att Hintze ångrade sin försäljning och försökte ta tillbaka och låta en stiftelse<ref>''Svenska invandrarinstitutet, Gottfrid Hintzes stiftelse'', senare ''Gottfrid Hintzes Stiftelse för Invandrarforskning'' (se Möller 1979)</ref> förvalta den.
Gottfrid Hintze förblev ogift och var ett stort original i såväl uppträdande som levnadsvanor. Han levde ytterst spartanskt och ägnade hela sin lediga tillvaro åt sin forskning och sina samlingar. När han på ålderns höst ville försäkra sig om sin samlings fortlevnad, överlät han sin samling genom att [[Genealogiska Föreningen]] (GF) fick köpa den, dessutom skänkte han en summa på 70 000 kronor till föreningen för att de skulle fortsätta hans värv. I gengäld utsågs Hintze till hedersledamot 1973 i GF. Föreningen agerade dock alldeles för långsamt enligt hans (orimliga) förväntningar, vilket ledde till att Hintze ångrade sin försäljning och försökte ta tillbaka och låta en stiftelse<ref>''Svenska invandrarinstitutet, Gottfrid Hintzes stiftelse'', senare ''Gottfrid Hintzes Stiftelse för Invandrarforskning'' (se Möller 1979)</ref> förvalta den.


De allra sista åren av Gottfrid Hintzes liv förmörkades något av konflikten med GF, som motsatte sig ett ensidigt återkallande av försäljningen. Svenska invandrarinstitutets styrelse fastslog dock att GF var rättmätiga ägare till samlingen redan innan Hintze avled. Föreningens senfärdiga handhavande av samlingen resulterade emellertid senare i att den delvis förblev nedpackad i kartonger under många år. Först 1996 fick Hintzesamlingen bättre levnadsförhållanden, när GF flyttade in i nya lokaler i Katarinahuset på gamla Sabbatsbergs sjukhusområde<ref>Grosjean Dreisbach & Sesemann Datta: ''Gottfrid Hintze och hans livsverk'', Släkt och Hävd, jubileumsutgåva 2008, s.7-22.</ref>. I dag utgör Hintzesamlingarna i Släktforskarnas Arkiv ett av GF:s viktigaste innehav, som efter hand överförs till elektronisk data, åtkomligt via datorn.
De allra sista åren av Gottfrid Hintzes liv förmörkades något av konflikten med GF, som motsatte sig ett ensidigt återkallande av försäljningen. Svenska invandrarinstitutets styrelse fastslog dock att GF var rättmätiga ägare till samlingen redan innan Hintze avled. Föreningens handhavande av samlingen resulterade emellertid senare i att den delvis förblev nedpackad i kartonger under många år. Först 1996 fick Hintzesamlingen bättre levnadsförhållanden, när GF flyttade in i nya lokaler i Katarinahuset på gamla Sabbatsbergs sjukhusområde<ref>Grosjean Dreisbach & Sesemann Datta: ''Gottfrid Hintze och hans livsverk'', Släkt och Hävd, jubileumsutgåva 2008, s.7-22.</ref>. I dag utgör Hintzesamlingarna i Släktforskarnas Arkiv och Bibliotek ett av GF:s viktigaste innehav, som efter hand överförs till elektronisk data, åtkomligt via datorn.


==Se även==
==Se även==

Versionen från 19 maj 2012 kl. 18.29

En ung Gottfrid Hintze

Trädgårdsmästaren och genealogen Oscar Gottfrid Engelbrekt Hintze född den 26 april 1904 i Högestad utanför Ystad, och död den 9 januari 1979 i Råsunda, Solna, har främst gjort sig känd genom att under sin livstid ha byggt upp en enastående samling böcker, tidskrifter, anteckningar och register som nu finns i Släktforskarnas Arkiv och Bibliotek[1]. Hans främsta intresse var invandrade släkter från Tyskland från 1500- till och med 1800-talet. Han gjorde noggranna excerpter om alla personer tillhörande sådana släkter som han träffade på i litteratur och arkivalier, och förde upp dem på cirka 100 000 registerkort. Dessutom samlade han på sig en imponerande boksamling på över 160 hyllmeter, varav över hälften utgjordes av tyskspråkig litteratur.[2]

Gottfrid Hintze förblev ogift och var ett stort original i såväl uppträdande som levnadsvanor. Han levde ytterst spartanskt och ägnade hela sin lediga tillvaro åt sin forskning och sina samlingar. När han på ålderns höst ville försäkra sig om sin samlings fortlevnad, överlät han sin samling genom att Genealogiska Föreningen (GF) fick köpa den, dessutom skänkte han en summa på 70 000 kronor till föreningen för att de skulle fortsätta hans värv. I gengäld utsågs Hintze till hedersledamot 1973 i GF. Föreningen agerade dock alldeles för långsamt enligt hans (orimliga) förväntningar, vilket ledde till att Hintze ångrade sin försäljning och försökte ta tillbaka och låta en stiftelse[3] förvalta den.

De allra sista åren av Gottfrid Hintzes liv förmörkades något av konflikten med GF, som motsatte sig ett ensidigt återkallande av försäljningen. Svenska invandrarinstitutets styrelse fastslog dock att GF var rättmätiga ägare till samlingen redan innan Hintze avled. Föreningens handhavande av samlingen resulterade emellertid senare i att den delvis förblev nedpackad i kartonger under många år. Först 1996 fick Hintzesamlingen bättre levnadsförhållanden, när GF flyttade in i nya lokaler i Katarinahuset på gamla Sabbatsbergs sjukhusområde[4]. I dag utgör Hintzesamlingarna i Släktforskarnas Arkiv och Bibliotek ett av GF:s viktigaste innehav, som efter hand överförs till elektronisk data, åtkomligt via datorn.

Se även


  1. Hintze-biblioteket, Genealogiska Föreningen (hemsida)
  2. Pontus Möller: Nekrolog över Gottfrid Hintze, Släkt och Hävd nr.3/1979 s.358.
  3. Svenska invandrarinstitutet, Gottfrid Hintzes stiftelse, senare Gottfrid Hintzes Stiftelse för Invandrarforskning (se Möller 1979)
  4. Grosjean Dreisbach & Sesemann Datta: Gottfrid Hintze och hans livsverk, Släkt och Hävd, jubileumsutgåva 2008, s.7-22.