Användardiskussion:Knapagard

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Den här artikeln är felplacerad. Den får ligga kvar tillsvidare, men jag kommer att lägga in en kopia på lämpligare plats i Wiki-Rötter. Den här sidan ska endast användas för diskussioner gällande innehavaren Knapagard. MVH _ Jojje 2 december 2010 kl. 09.55 (CET)

Artikeln ligger nu i redigerat skick (finns det fotografier på männen som inkallades?) under rubriken Tingsåspojkarna (ett utvandraröde)‎ och har kategoriserats så att läsarna lättare kan hitta den. - Jojje 2 december 2010 kl. 10.58 (CET)


August på Råsens Pojkar.

Av Inge Ledje

Carl August Pettersson föddes den 10 maj 1849. Den 27 februari 1880 for han till Amerika. Med på båten var ytterligare 38 män och 10 kvinnor från Sverige. Med på samma passagerarlista till båten Rollo var också Nils P. Eklund, Oskarshamn, Anna C. Kåre New York och Kalmar, C.F. Ryberg Elfsborg och Stillwater, Carl August Ström Växjö, A. G. Geijer Stockholm m. fl. Angiven invandrarort var Galesborg och New york i USA.

Efter sex år i Amerika återvänder August tydligen med tillräckligt mycket pengar på fickan för att kunna köpa Elserås Storegård.. Hans far Petter Carlsson skriver då brev till prästen i Tingsås och ber att han på nytt skall bli mantalsskriven i socknen.

August gifter sig med Karolina Matilda Lagerbom och de får tillsammans 7 barn mellan 1890 och 1903. Två år efter att yngsta dottern fötts dör Karolina Matilda. Tillsammans med sina barn fortsätter August att bruka Elserås Storegård men efter några år säljs den. Av de fyra sönerna far tre till Amerika. De två äldsta, Karl och Enoch skulle fara 1912, men Enoch fick inflammation i en tand precis när han skulle fara och biljetten övertogs av den yngre brodern Axel, som egentligen skulle mönstra för militärtjänstgöring. Ganska snart for emellertid också Enoch i mars 1913. De tre bröderna var endst några få bland alla de Tingsåssöner och döttrar som sökte efter ett bättre liv på andra sidan Atlanten.

När pojkarna lämnade Tingsås var det deras första längre resa och i brev till föräldrar och syskon ger de en målande skildring av vad de fick uppleva i Köpenhamn respektive Göteborg och senare England och USA. Här är emellertid inte avsikten att beskriva denna del av deras upplevelser. Efter det att pojkarna kommit till St Paul - Minneapolis börjar deras sökande efter fast arbete. Tack vare att det redan fanns Tingsåsbor på plats som hunnit etablera sig så var det ganska lätt för pojkarna att få arbete. Den äldste brodern, Carl, som led av sockersjuka dog ganska snart. De andra båda, Axel och Enoch började som byggnadsarbetare och kom att bli det yrket trogna intill döden.

I brev hem i juli 1917 skriver Axel att någon mobilisering inte ägt rum, men man vet inte när det kan bli. Han förfasar sig en hel del över att det kan vara så dåligt hemma i Sverige att man inte ens kan få så mycket bröd som man vill ha. I St Paul är det litet annorlunda.


Relativt snart efter brevet hem i Juli 1917 måste det ha kommit en mobiliserings eller inryckningsorder till bröderna Axel, Enoch och många fler svenska pojkar i USA. Några hade fått sina inkallelseorder redan den 5 juni 1917. Antagligen hade de svenska pojkarna diskuterat vad de skulle göra och hur de skulle bete sig om de blev mobiliserade. Fyra tingsrydspojkar som det varit möjligt att följa kom alla att neka inställelse och det innebar att de blev fängslade.

Den första arresten blev länsfängelset i St Paul. Därifrån kunde åtminstone några bli fria genom att betala en lösen på 1000 dollar var. Den 9 januari 1918 kommer deras ärende upp i U.S: District Court i St. Paul. De dömdes där till nio månaders fängelse. De dömda hävdade emellertid att de var medborgare i ett neutralt land. I slutet av månaden kom den amerikanska mönstrings myndigheten och beordrade dem till militär tjänstgöring. Den 29 januari fördes de till Fort Snelling i Minnesota och 10 dagar senare till Camp Dodge i Iowa. Enligt uppgift skall den amerikanska regeringen utfärdat en order att medborgare i neutrala länder inte skulle mönstra. Trots detta så beordrades de att den 12 februari 1918 av officerarna på Camp Dodge i Iowa att underteckna att de är listade som soldater i USA:s arme och ta på sig militär uniform och bära den. Bröderna liksom deras kamrater nekade att åtlyda ordern. De blev också anklagade för att de vägrade att dra på sig den amerikanska uniformen. Ett argument var också att de var socialister och emot alla krig. Man kan också konstatera att de var tämligen väl pålästa beträffande den amerikanska konstitutionen. Man hänvisar inte bara till rätten att slippa militärservice utan hänvisar också till rätten av fritt tal, fri press och andra rättigheter. Med hänvisning till regeringsbeslut hävdade de också att de var illegalt intagna till militärservice. Eftersom de inte hade satt sin namnteckning på något papper ansåg de sig inte tillhöra någon militär enhet, och alltså inte skyldiga att åtlyda militär order. De uppgav att de var svenska medborgare och att de därför inte behövde åtlyda amerikansk militärorder, samt att de befarade att om de gick med USA i kriget skulle riskera att transporteras till Europa, där ställas mot Tyskland och riskera att få möta sina egna bröder på andra sidan eftersom det var stor risk att Sverige skulle ställa upp på Tysklands sida. Brödernas och deras kamraters plädering ogillades och man godtog befälens anklagelse, ”vägrat lyda order”.

Den hårda domen som är daterad den 7 mars 1918 lyder på straffarbete i 25 år på plats som myndigheterna bestämmer.Den första anhalten för fångarna blev Fort Leavenworth i Kansas och domen är på generalmajor Plummers vägnar undertecknad av Överstelöjtnant Chas. SS. Lincoln och Major L. A. Toombs.

I översättning lyder den centrala delen av domen (Violation of the 64th Article of War) som följer: Att bli vanhedrande befriad från tjänsten, förverkat all löneersättning som är förfallen eller kommer att förfalla, och bli dömd till straffarbete på en sådan plats som mönstingsmyndigheterna bestämmer, under 25 år. Platsen blev bestämd till USA Disciplinary Barracks at Fort Leavenworth, Kansas. Senare förflyttades de emellertid till Californien och det sedemera ökända Alcatraz, fängelsön utanför San Francisco. Eftersom alla var murare och byggnadsarbetare kom en stor del av deras tid där att användas för uppbyggnad av det sedemera rymningsfria fängelset för grova förbrytare.

Det första bevarade brevet från någon av internerna är daterat den 24 maj 1919. Det är ett långt brev, skrivet på engelska. Det inleds med ett tack för två erhållna brev. Man skulle vilja skriva oftare, men att skriva brev till främmande länder har varit svårt, ”speciellt för oss”. Brevet är skrivet på en utomordentlig engelska, vittnande om att kvällskurserna i engelska verkligen har gett gott resultat. man hoppas att släkten inte skall vara oroliga, allting skall ordna sig och man skriver att man inte är orolig för framtiden. Meningen med dessa ord är emellertid överstrukna vad nu detta kan ha betytt.

Därefter informeras de svenska släktingarna om att ingen av de dömda var amerikanska, men väl svenska medborgare. Amerikanska medborgare kunde man bli först efter att ha varit i landet i 5 år. Några av dem hade tydligen lämnat in någon slags ”första papper” (Declaration of Intention) där man talar om sina intentioner att bli amerikansk medborgare.

Ett förhållande som möjligen kan ha påverkat fängelsestraffet är att bröderna och deras medfångar från Tingsås blivit medlemmar i den Skandinaviska avdelningen av Socialistpartiet hösten 1913. Det kan också ha varit så att de var väl pålästa om sina rättigheter och inte undlät att påpeka detta liksom att de också hade kontakter med kväkarorganisationen.

Det var nog för alla svenskar som blev informerad om de svenska pojkarnas belägnhet helt klart att de amerikanska myndighetera tagit till starkare bestraffning än vad de hade anledning till. Dessutom var det klart att eftersom pojkarna inte var amerikanska medborgare så kunde inte USA avkräva dem militära tjänster. Det dröjde emellertid ett tag innan svenska myndigheter blev involverade, men den 9 december 1919 har Kungliga Utrikesdepartementet blivit informerat och i brev till Landsfiskale Fr. Wislander i Tingsryd meddelas att Enoch Carlsson frigivits redan den 3 april 1919. Axel W. Carlsson och Carl W. Johnson hade frigivits den 26 november samma år. Man meddelar också att Gunnar Johnson kommer att frigivas i maj nästkommande år, 1920. Redan den 20 januari 1920 meddelar emellertid UD att Gunnar Johnson frigivits den 9 december 1919.

Tingsrydspojkarna kom alltså att få sona sin fredsvilja och känsla för sina bröder i Sverige med närmare två års straffarbete. Tydligen var de olika belastade och därför släpptes de inte samtidigt. Den som kan ha ansetts vara ledare för de andra, Gunnard Jonsson var den som släpptes sist.

Väl åter i St Paul skriver Gunnards yngre bror Carl hem till sina föräldrar den 18 november 1919:

Kära föräldrar och Syskon.

Jag vill nu skrifva några rader till eder och låta er veta att jag har hälsan och mår riktigt bra.Jag kan låta er veta att frihetens dag har äntligen kommit för mig den dag som jag så länge har längtat efter.Kan ni tänka er något härligare än friheten, nu när jag inte haft min frihet på nära 22 månader, och jag hade ju inte gjort det minsta ont. Ja vi kom hem hit dagen före igår, tisdagen den 11 november. Det var Axel och jag som kom. Sorgligt nog att inte Gunnard var med också, ja nu vet jag inte säkert när Gunnard blir fri men vi får hoppas på det bästa. Tiden för honom är inte oppe förrän till våren, i maj månad, men vi har gott hopp att han skall komma ut långt före den tiden. För en tre veckor sedan var han kallad in på kontoret. Först talade han med en kapten. Han sade att han skulle göra vad han kunde för Gunnard, för att få honom fri, för han tyckte att Gunnard hade varit inne länge nog, så han sände Gunnard till Översten, den högste mannen där.Öfversten talade lite med honom och sedan skrev han ett brev till Washiångton, till krigsdepartementet och bad dem korta ner tiden för Gunnard, men det tar alltid en fem till sex veckor innan di får något svar därifrån, så jag hoppas att Gunnard får höra något snart. Ja det är min högsta önskan att han kommer ut snart, så det är möjligt att han kan komma ut före jul.

Ja Gunnard är kry och ser lika bra ut som han gjorde för ett par år sedan innan han kom der. Han ser så ung ut så det är ingen som tror att han är så gammal som han är (30 år). Han bad att jag skulle skriva till er att ni inte skall vara bekymrade för honom för han tror att han kommer ut snart. Han har några goda kamrater där. En svensk pojk från Minneapolis och flera andra unga pojkar.

Ja vi kom hem den 11:e, Axel och jag. Det tog oss fyra nätter och tre dar från Californien. Det var 2300 engelska mil, omkring 350 svenska. Vi var ute i staten California, ute på en ö i Stilla havet, en halv mile utanför San Francisco. (ön var Alcatraz, som då var militärfängelse).Där ute är nästan evig sommar. Där var lika varmt och skönt nu när vi lämnade som det var när vi kom dit. Det är så fint därute, det är frukternas och blommornas land. Ön är bara 7 tunnland och vi kunde se flera städer därifrån och många stora skepp som passerade varje dag ute på havet. Skepp från nästan alla länder i världen kom in i hamnen. San Francisco det är ju bara en liten plats.

På (fängelse)-ön var det mellan 400 och 500, alla unga pojkar som gjort något fel i armén eller nekat att gå ut i kriget. Där är inga förbrytare eller brottslingar. Det är ju som ett fängelse men det kallas inte så. De vill kalla det en plats där de förbättrar soldaterna. Jag skall tala om lite hu vi hade det där.Jag kan ju inte tala om allt för det skulle ta flera dar att tala om allt vad vi har hört och sett under denna långa tiden. Det blir väl när vi kommer hem till Sverige om allt går väl. Jag hoppas att den dagen inte skall vara så långt borta. I höstas trodde vi att vi skulle kunna resa hem till jul men nu kom vi ut för sent och Gunnard är inte fri ännu. Om allt går väl reser vi hem till våren.

På ön arbetade vi varje dag . Gunnard, Axel och jag hade samma arbete. Vi gjorde cementarbete. Vi arbetade cirka åtta timmar om dagen, men för ett litet tag sedan kortade de arbetstiden till sju timmar. Vi steg upp halv sju och arbetet började åtta. Sen gick vi in halv tolv och hade en och en halv timmas för midda och sen slutade vi klockan halv fem.

På måndag- tisdag och onsdagskvällarna gick vi i skola. På torsdagskvällen var vi inne i ett stort rum och sjöng i en timma. På fredagskvällen var det teater under ett par timmar, de visade sådana där lefvande bilder, bigrafbilder kallas det väl på svenska. På lördagskvällen badade vi och fick rena underkläder och sedan rakade vi oss. På söndagsförmiddagen var vi i kyrkan för en timma. Mat hade vi likadant som soldaterna. Den var inte så illa. Den var mycket bättre än den vi fick Leawenwort, den andra platsen.

På kvällarna och söndagarna läste vi alltid böcker. Di hade en 5000 böcker i biblioteket. Det är det bästa att fördiva tiden med. Vi tyckte alla om att läsa så vi har läst ett hundratal böcker. Så nu kan jag läsa engelska nästan lika bra som svenska, för de hade ju bara engelska böcker.


Varför vi har fått komma ut vid så olika tidpunkter är det ingen som förstår.Enock kom ju ut i våras. En annan svensk pojk som vi var tillsammans med kom ut i augusti, nu Axel och jag medan Gunnard är där annu, och vi var ju där för samma ting alla. Just för det vi vägrade gå in i armén, därför att vi var svenska medborgare som ni väl vet och det var likadant för dom andra som var inne för samma ting. En del kom ut i vintras, en del i somras och en del nu. En del är kvar men det är inte många.

Ja ni får ursäkta mig för att jag inte skrivit så många gånger. Det är inte min skull för vi fick inte skriva på svenska. Vi bad Enock när han lämnade i våras att han skulle skriva till er till vi kom ut.

Vi bor på samma ställe som tidigare fastän det är trångt. Värdfolkets barn blev så glada när vi kom tillbaka så de ville inte att vi skulle flytta

Nu får jag sluta detta brevet med de käraste hälsningar till er alla mina käraste vänner.

Carl”

Så småningom for alla fyra Tingsåspojkarna tillbaka till Sverige. Axel och Enock dock bara på ett kortare besök. Det blev deras enda besök i det gamla fäderneslandet.

Det skulle dröja länge innan Axel sökte amerikanskt medborgarskap. Det blev inte förrän under andra världskriget. Det nya medborgarskapet firades inte med några större glädjeyttringar. Sönerna har berättat att de var förvånade över att det inte blev en större fest när Axel och hans svenskfödda hustru fick sitt amerikanska medborgarskap. Kanske var det upplevelserna under den nästan tvååriga interneringen under första världskriget. På detta tyder att Axel aldrig berättade för sina söner att han suttit i amerikanskt militärfängelse dömd till 25 års straffarbete för att han vägrat att gå ut i kriget mot sina bröder i Europa. Tyvärr var det ingen som i tid började ställa de rätta frågorna till dessa invandrare till USA som kände mer för sitt gamla fädernesland än för det nya landet och därför inte bara vägrade att delta i armén utan också vågade säga att de var emot allt krigande.

Eftersom Axel och Enock var mina morbröder och de nästan samtidigt som min far och farbror var medlemmar i fredsorganisationer har jag många gånger undrat om det fanns något samband mellan dessa. Det är tydligt att man både i USA och Sverige vid denna tid kände till kväkarorganisationen och att deras skrifter var stimulerande läsning på båda sidor om Atlanten. Kanske är det någon som vet mer om hur fredsrörelsen bland svenskamerikanerna i Minnesota stimulerade diskussinerna hemma i Sverige?