Släktträd

Från Wiki-Rötter
(Omdirigerad från Antavla)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den första antavlan (Ahnentafel), publicerad av Michaël Eytzinger i Thesaurus principum hac aetate in Europa viventium Cologne: 1590, s. 146-147, i vilken Eytzinger publicerade sitt nya fuktionella siffersystem för att numrera anor.

Släktträd är ett samlingsnamn för de olika slags dendrogram[1] eller schematiska uppställningar släktforskare använder för att illustrera släktförhållanden mellan personer.

Det finns många synonymer för släktträd: antavla, stamtavla, släkttavla, familjetavla, anträd, stamträd, familjeträd, ättartal, m.m. I släktforskarkretsar brukar man skilja mellan antavla och stamtavla, där antavlan utgår ifrån en startperson (proband) och illustrerar vederbörandes anor (förfäder), och stamtavlan utgår från en stamfader (eller stammoder) och illustrerar vederbörandes ättlingar.

(OBS! Ordet stamtavla brukas annorlunda i zoologiska sammanhang, då man med stamtavla avser det släktforskare kallar antavla.) Man brukar också skilja på grafiska och listade an- och stamtavlor.

Antavla

Uppställning

Antavlan utgår från en startperson (med en äldre term också benämnd proband av latinets probandus = "den som ska prövas"), och redovisar sedan hans eller hennes förfäder. Oavsett om antavlan är grafisk eller som ren text anges alltid mannens släkt först.

Antavla.png

I en grafisk antavla redovisas en persons förfäder i utskrivna eller tänkta rutor, med linjer som utvisar den inbördes släktskapen med startpersonen. Modellen till vänster är en grafisk antavla. De manliga förfäderna står alltid till vänster om sina hustrur. I en liggande antavla med startpersonen längst till vänster (en vanlig uppställning) visas männen i antavlan i rutorna omedelbart ovanför sina hustrurs.

Fördelen med en grafisk antavla är att den är mycket överskådlig och lätt att använda under forskningen. Nackdelen är att det begränsade utrymmet för en person också begränsar hur mycket information som kan redovisas. Man brukar därför nöja sig med att ange grunddata som födelsedatum, dödsdatum, syssla och vistelseort. Den fullständiga informationen samlas i stället i ansedlarna/personbladen.

I en antavla i textform (listad antavla) redovisas startpersonen och hans/hennes förfäder utan rutor och linjer. I stället räknas personerna upp i den ordning de skulle ha registrerats i en grafisk antavla, med angivande av nummer (se nedan). Eftersom utrymmet inte är begränsat på samma sätt som i en grafisk antavla kan all information om en person skrivas i antavlan.

En grafisk antavla med personblad är därför det mest praktiska verktyget under insamlandet och bearbetandet av uppgifterna. I den slutliga sammanställningen är däremot en antavla i textform det bästa alternativet.

Numrering (annumrering)

För att kunna hålla ordning på förfäderna i antavlorna, oavsett om de är grafiska eller i textform, och för att kunna referera till rätt personer i personbladen, blir det snart nödvändigt att använda någon form av numreringssystem. De tre mest använda systemen är:

  • Kekules system: Startpersonen får nr 1. Fadern, som är den första personen i nästa generation, tilldelas nummer 2, modern nr 3, farfadern - den förste i generationen bakom - nr 4 och farmodern nr 5. Männens nummer fördubblas därför hela tiden, så att farfaderns far skulle få nr 8. Kvinnornas nummer är detsamma som deras män + 1; farfaderns mor får nr 9. Kekules system används i många publikationer och i åtminstone vissa släktforskningsprogram. Den stora fördelen är därför att det är vanligt. Nackdelen är att det snabbt blir otydligt. Eftersom antalet förfäder teoretiskt sett fördubblas varje generation kan det totala antalet förfäder i en generation snart räknas i tusental. Höga nummer blir otympliga och det kan behövas miniräknare för att lista ut en sons eller fars nummer till en viss person i en antavla. Systemet ger inte heller någon fingervisning om de enskilda personernas relation till startpersonen.
  • Hagers system: Detta system påminner om Kekules system. Varje generation före startpersonen betecknas dock med en romersk siffra. Far och mor blir generation I, medan generation II omfattar farfar, farmor, morfar och mormor. I varje generation får varje person ett eget nummer, skrivet med arabiska siffror. Numreringen utgår hela tiden från fädernet och börjar om från 1 i varje generation: farfar blir II:1, farmor II:2, morfar II:3 och mormor II:4. För att räkna ut vilket nummer föräldrarna till en viss person har, dubblerar man dennas nummer för att få moderns beteckning, och drar ifrån 1 för att få faderns. Eftersom numreringen på grund av generationsbeteckningen kan börja om i varje generation blir numren lägre och lättare att hantera. Detta minskar risken för att en person tilldelas fel nummer. En variant av Hagers system är att i stället för romerska tal använda alfabetet som generationsbeteckning: startpersonen blir A, fadern B:1 och modern B:2. En sådan kombination av bokstäver och siffror är enklare att använda, eftersom den är lättare att komma ihåg och hantera - det är också därför bilarnas registreringsnummer ser ut som de gör. Liksom i Kekules system framgår inte tydligt personens relation till startpersonen.
  • Släktskapsbeteckningar: Ett vanligt sätt att beteckna personerna i en antavla är att direkt ange släktskapen i förhållande till startpersonen. Detta görs med förkortningar, där "f" står för far och "m" för mor. Startpersonens farmor, exempelvis, får därför beteckningen "fm", och hennes morfar i sin tur "fm mf". Systemet är mycket enkelt och används ofta i kombination med något av nummersystemen. Fördelen är att släktskapen visas i klarskrift. Nackdelen är att beteckningarna efter några generationer blir för långa för att vara lättöverskådliga.

Stamtavla

Uppställning

Stamtavlan utgår från ett par stamföräldrar och redovisar sedan deras avkomlingar, generation för generation. Till den grafiska stamtavlan fogas också personblad med fullständiga uppgifter om de berörda personerna.

Stamtavla.png

Till skillnad från antavlan, där antalet förfäder per generation av naturliga skäl är begränsat, kan en stamtavla bli mycket omfattande. I barnrika släkter kan antalet personer efter bara några få generationer bli mycket högt. Det är därför vanligt att man väljer att redovisa stamföräldrarnas ättlingar utifrån det traditionella, juridiska släktbegreppet, där mannen är den släktbärande parten som för familjenamnet vidare och kvinnan är ingift, för att begränsa antalet personer.

Ett sådant system är det rådande i adelsgenealogier, men även i borgerlig genealogi. Tanken att en person bara kan tillhöra en släkt, och att denna släktskap ska räknas via mannen är inte problemfri eller okontroversiell, och är till viss del en skrivbordskonstruktion. Vi måste därför själva avgöra om det är ett tillfredsställande sätt att systematisera vår forskning.

Ett alternativ är att redovisa stamtavlan som ett så kallat familjeregister. Det innebär att forskningen utgår från till exempel en viss gård och att anknytningen till gården styr vilka som tas med, oberoende av på vilket sätt de härstammar från stamföräldrarna.

I modellen ovan har stamföräldrarna fyra barn, två döttrar och två söner. Alla ättlingarna upptas, oavsett om de är på manssidan eller kvinnosidan (= kognatisk stamtavla). Utgår man från en stamtavla på manssidan (en så kallad agnatisk stamtavla) redovisas visserligen döttrarna och deras makar, men deras barn skulle endast registreras under respektive makes familj och därför inte upptas i denna stamtavla. Eftersom den andre sonen inte fick några avkomlingar, skulle i detta fall den förste sonens söner vara de enda släktbärande personerna i andra generationen.

Stamtavlan kan liksom antavlan upprättas i textform.

Numrering

Också i en stamtavla måste personerna numreras för att kunna identifieras. Det finns inget helt tillfredsställande system för numrering, eftersom antalet individer till skillnad från antavlan kan variera kraftigt.

Det vanligaste och mest beprövade systemet är att indela stamtavlan i familjer (den traditionella beteckningen "tabeller" är mindre lyckad), som var och en tilldelas ett nummer.

Varje person som gifter sig räknas som en familj. Numreringen är kronologiskt baserad och utgår oftast från den äldsta generationens äldsta barn. De yngre barnen i samma generation får nummer i löpande följd. Nummerserien fortsätter sedan vidare till nästa generations äldsta barn.

Den äldsta barnet i första generationen i exemplet förs därför in under familj 2 (stamföräldrarna är naturligt nog familj 1). Den yngste sonen gifte sig inte och fick inga barn; han redovisas därför under föräldrarnas familj och får inget eget familjenummer. Den förste sonen bildar familj 3 och den yngsta dottern familj 4. I en stamtavla på manssidan skulle endast Son 1 och hans söner i sin tur räknas som egna familjer, och numreringen skulle bli därefter.

Nackdelen med detta system är att nytillskott till stamtavlan kan medföra att hela numreringen måste göras om.

I äldre genealogier brukade familjerna alltså kallas tabeller, och numreringen följde i allmänhet gren för gren, snarare än generation för generation.

(Texten om Antavla respektive Stamtavla ur Rötters "Börja släktforska" av Urban Sikeborg.)[1]

Köpa släkttavlor

Man kan köpa antavlor på Rötterbokhandeln, där det finns en handfull varianter. För den som vill betala lite mer finns möjligheter att vända sig till utlandet, där flera förbund säljer planscher med antavlor. I Sverige finns ett företag som erbjuder tryckta planscher med antavlor i ett otal variationer: Home Deco (=Idé-Reklam, Skövde).


Antavlemodeller

Här är några olika modeller av antavlor som illustrerar hur varierat samma slags system kan ställas upp och presenteras. Från en ganska tråkig blankett som mest används som ett arbetsunderlag att ha i arbetspärmen, till fantasifulla vackert illustrerade träd att sätta upp på väggen. Klicka för större bilder!