Ständiga knektehållet: Skillnad mellan sidversioner
Jojje (diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'right ''Ständiga knektehållet'' eller '''Rotering''' uppkom som ett åtagande från allmogens sida, att ständigt hålla ett vi...') |
Jojje (diskussion | bidrag) mIngen redigeringssammanfattning |
||
Rad 11: | Rad 11: | ||
==Litteratur== | ==Litteratur== | ||
* | * Elfred Kumm, ''Indelt soldat och rotebonde'' (Stockholm 1949/1989). | ||
* Ericson, Lars, ''Svenska knektar'' (Lund 1995/2004). | * Ericson, Lars, ''Svenska knektar'' (Lund 1995/2004). | ||
Versionen från 9 december 2010 kl. 10.07
Ständiga knektehållet eller Rotering uppkom som ett åtagande från allmogens sida, att ständigt hålla ett visst antal män under vapen. I gengäld åtnjöt man frihet från utskrivning.
Dalarna åtog sig redan 1621 att uppställa 1400 man och avtal om ständigt knektehåll ingicks även mellan kronan och allmogen i vissa socknar av Västmanland 1623, Jämtland 1645, Västerbotten 1649 och Hälsingland 1675.
Under Karl XI infördes det ständiga knektehållet i nästan hela riket. Det skedde genom ömsesidiga avtal mellan landskapen och kronan. Endast Österbotten vägrade till 1733 att delta i det ständiga knektehållet.
Undantagna från roteringen var adelns rå- och rörshemman, kungsgårdar, prästgårdar, civila och militära boställen, rusthåll, bergsmanshemman och bergsfrälse samt gästgivargårdar.
Ägarna av den roteringsskyldiga jorden indelades i rotar. Varje rote skulle anskaffa, utrusta och avlöna en soldat. Den största gården i roten, på vars mark soldattorpet vanligen byggdes kallades stamrote och ansvarade för att rotens skyldighet uppfylldes. Övriga gårdar kallades strörotar.
Litteratur
- Elfred Kumm, Indelt soldat och rotebonde (Stockholm 1949/1989).
- Ericson, Lars, Svenska knektar (Lund 1995/2004).