Ständiga knektehållet: Skillnad mellan sidversioner
Jojje (diskussion | bidrag) |
Jojje (diskussion | bidrag) |
||
| Rad 11: | Rad 11: | ||
==Litteratur== | ==Litteratur== | ||
* Elfred Kumm | * Ericson Wolke, Lars: Soldatforska! - [[SSF:s handböcker]] 4, [[Sveriges Släktforskarförbund]], 2012, ISBN 978-91-87676-63-5 | ||
* Ericson, Lars | * Elfred Kumm: ''Indelt soldat och rotebonde'' (Stockholm 1949/1989). | ||
* Ericson, Lars: ''Svenska knektar'' (Lund 1995/2004). | |||
==Se även== | ==Se även== | ||
Versionen från 14 oktober 2015 kl. 14.18
Ständiga knektehållet, yngre indelningsverket eller rotering uppkom som ett åtagande från allmogens sida, att ständigt hålla ett visst antal män under vapen. I gengäld åtnjöt man frihet från utskrivning.
Dalarna åtog sig redan 1621 att uppställa 1400 man och avtal om ständigt knektehåll ingicks även mellan kronan och allmogen i vissa socknar av Västmanland 1623, Jämtland 1645, Västerbotten 1649 och Hälsingland 1675.
Under Karl XI infördes det ständiga knektehållet i nästan hela riket. Det skedde genom ömsesidiga avtal mellan landskapen och kronan. Endast Österbotten vägrade till 1733 att delta i det ständiga knektehållet.
Undantagna från roteringen var adelns rå- och rörshemman, kungsgårdar, prästgårdar, civila och militära boställen, rusthåll, bergsmanshemman och bergsfrälse samt gästgivargårdar.
Ägarna av den roteringsskyldiga jorden indelades i rotar. Varje rote skulle anskaffa, utrusta och avlöna en soldat. Den största gården i roten, på vars mark soldattorpet vanligen byggdes kallades stamrote och ansvarade för att rotens skyldighet uppfylldes. Övriga gårdar kallades strörotar.
Litteratur
- Ericson Wolke, Lars: Soldatforska! - SSF:s handböcker 4, Sveriges Släktforskarförbund, 2012, ISBN 978-91-87676-63-5
- Elfred Kumm: Indelt soldat och rotebonde (Stockholm 1949/1989).
- Ericson, Lars: Svenska knektar (Lund 1995/2004).