Personhistoriska Samfundet

Från Wiki-Rötter
Version från den 6 december 2010 kl. 12.25 av Jojje (diskussion | bidrag) (länk)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
PHT/PHS logotyp

Personhistoriska samfundet grundades 1876 under namnet Svenska Autografsällskapet och bär sedan 1905 nuvarande namn.

Svenska autografsällskapet

Svenska autografsällskapet grundades 1876. Det var i hög grad barn av sin tid. Det första året räknade sällskapet 37 medlemmar. Av dessa var 25 adliga. Grevar, friherrar, kammarherrar och högre tjänstemän, däribland riksarkivarien Bowallius, förgyllde sällskapet med sin glans. Sällskapets uppgift enligt den ursprungliga stadgan var att "lifva och underhålla hågen för uppsökandet och samlandet av handskrifter af historiskt märkliga personer, samt undan glömska eller förstöring rädda vigtiga handlingar, bref, anteckningar m m till gagn för häfdaforskningen".

Ordet autograf i namnet syftade nog främst på den ursprungliga betydelsen; handskrift eller originalhandling. Så tolkat var sällskapets främsta uppgift att rädda personarkiv. Efter tre år, 1879, började sällskapet utge "Svenska autografsällskapets tidskrift". Av den framgår dock att även samlandet av autografer till en början ansågs vara ett viktigt arbetsområde. De första numren innehåller nämligen omfattande prislistor på autografer från kända historiska personer.

Detta var onekligen märkligt med tanke på att urklipp av namnunderskrifter ur originalhandlingar innebär arkivförstöring. Prislistorna försvann också efter ett antal år. Dominerande inslag i tidskriften blev i stället publicering av brev, dagböcker och andra urkunder, avbildning av heraldiska vapen och porträtt på historiska personer – nog så viktigt i en tid då bilder ännu var sällsynta i tryckta alster. Genealogi var också ett omhuldat område, men den var helt inriktad på samhällets toppskikt med förkärlek för medeltida förhållanden.

Efterhand blev de personhistoriska inslagen allt viktigare vilket ledde till att man 1898 ändrade tidskriftens namn till Personhistorisk tidskrift. Några år senare, närmare bestämt 1905, ändrade man sällskapets namn till Personhistoriska samfundet. Svenska autografsällskapet ter sig kanske idag något säreget och ålderdomligt, men det är värt att lägga märke till att den grundade den äldsta ännu existerande tidskriften på det historiska området. Den näst äldsta, Historisk tidskrift, började utkomma 1881.[1]

Personhistoriska samfundet

Personhistoriska samfundet fick sitt nuvarande namn 1905. Det var då främst frågan om ett namnbyte. Genom namnbytet ville man markera att personhistoria blivit sällskapets huvuduppgift och att det hade vetenskapliga ambitioner med sitt arbete. Det gamla namnet ledde, som en av motionärerna till årsmötet skrev, snarare tanken till ”kuriositetsintresset och samlarniten”.

Personhistoriska samfundet skulle enligt den stadga som antogs ha till ändamål ”att väcka och underhålla intresset för svensk personhistoria, genealogi, heraldik, porträtt- och autografkunskap samt undan glömska eller förstöring bevara föremål, uppgifter, teckningar m m som därmed äger samband”. De flesta av dessa områden har efterhand fallit bort eller övertagits av andra föreningar, medan samfundet alltmer inriktat sig på personhistoria och biografi. Detta fick sitt slutliga genomslag i den senast antagna stadgan från 2002 som inleds med orden: ”Samfundet är en vetenskaplig förening som har till ändamål att väcka och underhålla intresset för personhistorisk och biografisk forskning.”

Samfundets huvuduppgift är och har alltid varit att utge Personhistorisk Tidskrift. Detta är en väl ansedd vetenskaplig tidskrift som finns på de flesta större bibliotek. Därutöver utger samfundet en särskild skriftserie. Samfundet har under sin långa historia överlevt många skiftande ekonomiska konjunkturer och vetenskapliga trender. Tack vare stöd från stiftelser och institutioner som Vetenskapsrådet, Kungl. Patriotiska Sällskapet, Svenska Akademien m fl har utgivningen kunnat tryggas. Antalet enskilda medlemmar i samfundet är inte större än omkring 400. Intresset för personhistoria har emellertid vuxit påtagligt de senaste åren och samfundet hoppas att detta leder till en större anslutning. Tidskriftens förnyade layout och innehåll bidrar till att locka en bredare läsekrets. Den vetenskapliga karaktären fortsätter dock att vara tidskriftens främsta signum.[2]

Externa länkar