Patronymikon

Från Wiki-Rötter
Version från den 11 oktober 2010 kl. 13.54 av Jojje (diskussion | bidrag)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Patronymikon - (populärt kallat "sonnamn") - efternamn bildat av genitiv av faderns förnamn, med tillägg av -son, eller -dotter, t.ex. Andersson, Svensson eller Olsson, resp. Andersdotter, Svensdotter eller Olsdotter. I Sverige avskaffades patronymikon när en ny namnlag infördes år 1901, som fastställde att alla familjer skulle anta ett efternamn. I samband med detta förvandlades många individers patronymikon till rena efternamn, t.ex. när barnen i en familj började använda faderns patronymikon som efternamn i stället för faderns förnamn följt av -son eller -dotter.

Undantagsvis brukades metronymikon - dvs moderns förnnamn följt av -son eller -dotter om barnet var fött utom äktenskapet eller modern var betydligt mer högättad än fadern, t.ex. Sven Estridsen eller Anna Brittasdotter.

Patronymikon användes längst av allmogen, som trots 1901 års namnlag fortsatte att bruka traditionen långt in på 1900-talet, men avskaffas slutgiltigt i Sverige år 1966. Patronymikon skiljer sig från efternamn såtillvida att det är personligt och inte möjligt att ärva. Sålunda kunde omöjligtvis en bondhustru kallas "fru Svensson" före namnlagen, eftersom hon sannolikt hade ett eget patronymikon med ändelsen -dotter.

I andra kulturer

De flesta kulturer, både i Öst och Väst, har traditionellt använt sig av patronymikon. En del kulturer, som t.ex. den ryska, den arabiska och den isländska använder sig fortfarande av patronymikon. Många fler kulturer har praktiserat patronymikon tidigare, men gått ifrån det. Här nedan visas några exempel:

Ryska namn

I ryskan är det vanligt med fadersnamn tillsammans med förnamn och familjenamn (efternamn). Fadersnamnet bildas här av faderns förnamn med något av tilläggen -ovitj, -evitj, eller -itj för söner, och -ovna, -evna eller -initjna för döttrar. Den ryske författaren Fjodor Michajlovitj Dostojevskij fick exempelvis fadersnamnet Michajlovitj, eftersom hans far hette Michail. Ett annat exempel är författaren Anna Andrejevna Achmatova, vars far hette Andrej.

Mellanöstern och Nordöstafrika

I många länder i Mellanöstern och Nordöstafrika, till exempel Irak, Syrien, Etiopien, Somalia och Eritrea, är det vanligt att ett barn får ett eget namn och sedan sin fars och sin farfars namn utan ändringar. En person som heter Amir Mohammed Ahmed har då Amir som sitt eget förnamn medan hans far hette Mohammed i förnamn och hans farfar hette Ahmed. Personen har alltså två patronymika. När personer med namn enligt denna stil flyttar till Sverige, registreras enligt Skatteverkets praxis farfarsnamnet som efternamn och förnamnet och farsnamnet som förnamn, vilket innebär att fadersnamnet registreras som ett förnamn även för kvinnor, trots att det i regel är ett typiskt manligt förnamn.

I vissa länder med denna tradition, bland annat Irak, finns det nya namnregler som stadgar att man skall anta efternamn av släktnamnstyp, men detta är på många håll inte genomfört i praktiken ännu.

Turkiet avskaffade bruket av patronymikon 1934, innan dess brukades faderns namn följt av -oğlu ("son") före sitt förnamn t.ex. Mustafa-oğlu Mehmet. Även armenier, georgier, greker och andra folk i Mellanöstern brukar patronymikon.

Också arabiska namn med ibn, ben eller bin, hebreiska med ben och arameiska bar (som alla betyder son till) är patronymika.

Andra

Spanska efternamn som slutar på -ez (t.ex. Sánchez, son till Sancho, eller González, son till Gonzalo), skotska efternamn med Mac eller Mc samt irländska O' är ursprungligen patronymika som behållits som familjenamn. I kymriska används ordet ap (kort form av mab, 'son') mellan förnamnet och faderns namn, och i somliga fall har detta sammansmält till vad som har kommit att bli släktnamn (till exempel Prichard av ap Richard, 'son till Richard').

I Nederländerna förekom det länge parallellt med andra typer av släkt- och tillnamn, som exempel hos målaren Rembrandt Harmenszoon van Rijn, varvid patronymikonet ofta förkortades (alltså Harmensz). I frisiska var patronymika ända till 1800-talet vanligare än släktnamn inom allmogebefolkningen, i likhet med förhållandet i Sverige.