Libanon

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Libanons flagga

Libanon tillhörde de Arabiska- och Osmanska rikena under europeisk medeltid och in i kolonialismens tid. Under 1800-talet fick Frankrike ett inflytande i Libanon och vid delningen av det Osmanska riket efter 1:a världskriget blev Libanon ett franskt NF-mandatområde. Efter självständigheten 1943 fördelade landets etniska grupper - kristna, muslimer och druser - den politiska makten mellan sig. Libanon är medlemsstat i Organisation internationale de la francophonie, därför är de flesta libaneser tvåspråkiga; arabiska och franska.

Det finns idag cirka 40 000 personer boende i Sverige som är födda i Syrien/Libanon, de flesta av dessa invandrarna tillhör kristna minoriteter som maroniter, assyrier/syrianer, armenier eller muslimska araber[1].

Demografi

Religions of Lebanon.png

Libanons befolkning uppskattas till 59,7% muslimer (shia, sunni, druser, ismailiter, alaviter eller nusayri), 39% kristna (maronitiska katolska, grekisk-ortodoxa, katolska Melkite, armenisk-ortodoxa, syrisk-katolska, armeniska katolska, syrisk-ortodoxa, romersk-katolska, kaldéer, assyrier, kopter och protestanter), och 1,3% andra. Under de senaste 60 åren har det skett en stadig nedgång i antalet kristna jämfört med muslimer, till följd av högre utvandringstal bland de kristna , och ett högre födelsetal bland muslimer. Den senaste undersökningen genomfördes av Statistics Lebanon, en Beirut-baserad företag, som fann att ca 28% av befolkningen var sunnimuslimer, 28% shia, 22% maroniter, 8% grekisk-ortodoxa, 5% druser, och 4% grekisk-katolska. Det finns 18 statligt erkända religiösa sekter - 4. muslimsk, 12 kristna, 1 drusisk, och 1 judisk.

Den shiitiska samhället beräknas till 28% av Libanons befolkning, och beskrivs ofta som den största av Libanons muslimska samfund, eller den största av de erkända 18 religiösa sekter i Libanon. Shia-muslimer bor främst i västra Beirut, i Bekaadalen, och södra Libanon. De är ofta sämre utbildade och fattigare än andra folkgrupper i Libanon.

Det sunnitiska samfundet beräknas uppgå till 28% av Libanons befolkning. Sunniter lever främst i västra Beirut, längs södra Libanons kust, och norra delen av landet. Maroniterna uppskattas till cirka 22% av Libanons befolkning. Maronitiska invånare är bosatta i östra Beirut och bergen i Libanon. De är det största kristna samfundet i Libanon. Maroniterna anses vara rikare och bättre utbildade än de flesta andra folkgrupper i Libanon.

Diaspora

Mellan 11 och 13 miljoner människor med libanesisk härkomst lever i diaspora, utspridda över världen. I Brasilien finns den största gruppen, med över 7 miljoner brasilianska libaneser; Argentina har 1,5 miljoner, och Venezuela 340 000 medborgare av libanesisk härkomst. I Europa finns flest libaneser i Frankrike 250 000 och Storbritannien 90 000. I Afrika finns stora grupper, bl a i Elfenbenskusten 100 000 och Senegal 30 000, och i Australien lever 270 000. USA, Kanada och Mexiko hyser tillsammans cirka 4 miljoner libaneser.

Släktforskning i Libanon

Lebanese.jpg

Namnbruk

I de länder som lytt under det Osmanska imperiet, som t ex Libanon och Syrien, saknade folk släktnamn fram till omkring början av 1930-talet. Bruket av patronymikon, med namn som Yusef Girgis (Josef Georg), dvs Josef Georgs son, eller Touma Boutros (Tomas Peters son), var i stället det vanliga. Vissa libanesiska familjer tog efter 1932 europeiserade namn, som t ex Peter Jacobs eller George Thomas, andra föredrog att få ett mer arabiskt klingande efternamn, och valde namn som Boutros (arabiska för Peter). Nuförtiden har vanligtvis ett släktnamn lagts till efter förnamnet, men fortfarande kan patronymikon fungera som mellannamn, t ex Peter Jacobs Kourban eller George Thomas Khoury. Många assyrier/syrianer tar sig gamla assyriska förkristna namn, som Sargon, efter en gammal assyrisk kung.

För kvinnor gäller samma regler som för män. Förnamn följt av patronymikon och släktnamn, eller i vissa fall - om den äldsta sonen är känd (och heter Ahmed), ett filionymikon, t.ex. Samira OM Ahmed. Denna tradition gäller framförallt muslimer.

Några allmänna råd

Om man letar igenom Internet i jakt på resurser för släktforskning i Främre Orienten, finner man snart att de är få och mycket spridda. Det existerar helt enkelt inte något systematiskt tillvägagångssätt, utan man är helt hänvisad till att improvisera sig fram med hjälp av äldre släktingar och de eventuella familjelegender som kan finnas. Man skulle kunna säga att det är extra viktigt för släktforskaren med rötter i Mellanöstern, att ta vara på de personliga kunskaper hos de äldre släktingar som fortfarande minns. Brev och fotografier spelar en särskild viktig roll - och sådana brukar det finnas gott om hos familjer som flyttat till nya hemländer och hållit kontakten brevledes.

Att söka sig till likasinnade för att utbyta erfarenheter är därefter det viktigaste man kan göra. Att bilda släktforskargrupper för att gemensamt söka vägar att ta sig fram på är ofta givande och kan ge mycket bra resultat. Tillsammans kan man t.ex. undersöka om det kan finnas kyrkliga register i den kyrka man tillhör eller tillhört. Eller så kan man göra gemensamma förfrågningar hos folkbokföringsmyndigheter; hjälpa varandra med språket; tipsa varandra om hur man gör en snyggt släktträd; etc.

På den här sidan kommer successivt alla grupper med anknytning till Libanon som bildas och anmäler sig, att listas och få en länk till sig. Om du eller någon annan du känner håller på med släktforskning i Libanon - skriv i den här sidan, eller lämna en länk hit!

Länkar



Se även:



  1. SCB:s statistiska uppgifter om utrikes födda 2009