Folkbokföring

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Med folkbokföring (eller civilregistrering) menas den allmänna registreringen av ett lands invånare.

Redan under romarriket fördes anteckningar om befolkningen. Den första kristna kyrkan förde register över sina medlemmar och antecknade bl a dop och vigslar. I Sverige började man sporadiskt att föra kyrkböcker först i början av 1600-talet. Det första påbudet om kyrklig personregistrering kom 1608.

Den mest kända skattskrivningen

Bland de många skattskrivningar som omtalas i antikens litteratur och inskrifter är det en som väl de flesta av oss hört talas om. Det är evangelisten Lukas som berättar om den i det kapitel varur julevangeliet är hämtat. Denna skattskrivning hade påbjudits av den romerske kejsaren Augustus. Judafolket stod ju vid vår tideräknings början under romersk överhöghet. Det kan ge oss anledning kasta en blick på hur det förhöll sig med folkregistreringen i det gamla romerska riket.

Romarriket bestod vid den här tiden av moderlandet Italien och de erövrade provinserna Grekland, Mindre Asien, Syrien, Palestina o s v. De friborna invånarna i moderlandet kallades romerska medborgare och betraktades som en elit, en härskarklass framför undersåtarna i provinserna.

Bland de romerska medborgarna förekom redan på ett tidigt stadium, långt innan det romerska riket blev kejsardöme, en s k census, en folkregistrering som innebar folkräkning, mantalsskrivning, skattskrivning och rullföring men även hade andra syften. Den utövades av höga tjänstemän, censorerna, med biträde av underlydande personal.

Muntlig självdeklaration

Proceduren var en muntlig självdeklaration. Till en början vart fjärde och sedermera vart femte år skulle varje fullmyndig romersk medborgare framträda inför censorerna och under edlig försäkran uppgiva namn, ålder, härstamning och social ställning, namnen på dem som tillhörde hans hushåll samt storleken av sin förmögenhet. Uppgifterna antecknades i mantals- och skattskrivningslängder. Dessutom fördes mönsterrulla över värnpliktiga och hölls vapensyn med ridderskapet.

Men censorerna hade även att pröva medborgarnas vandel. Om grundad anmärkning förelåg gjordes anteckning härom i längderna. Vederbörande straffades genom förlust av rösträtt eller genom att nedflyttas till en mindre ansedd ställning. Å andra sidan hade censorerna befogenhet att belöna förtjänta personer genom att uppflytta dem till att bli innehavare av lediga platser inom riddarklassen (adeln). Det hela gick ut på att bringa ordning och reda i medborgarnas ekonomiska, militära och moraliska skyldigheter gentemot staten samt att lämna vissa i samband härmed stående förmåner.

Annorlunda ställde det sig med census inom de erövrade provinserna. Dess befolkning ansågs stå alltför lågt för att kunna bli föremål för en moralisk bedömning, ägnad att bereda dem plats bland högre rangklasser. Här var det endast fråga om skyldigheter: militärtjänst och skatt.

I äldre tider var skattskrivningen i provinserna tämligen oregelbunden. Först under den framstående organisatören kejsar Augustus erhöll den fastare former.

Församlingsmedlemmar registrerades

Med det romerska borgerliga civilregistraturet i tillämpliga delar som förebild upptog den kristna kyrkan seden att registrera församlingsmedlemmar. Frän 200-talet fördes sålunda i de kristna församlingarna listor över döpta, vigda och avlidna.

Dopförteckningarna upptog namnen på såväl de döpta som på dem som bar fram barnen till dopet. Vigselregistren förvarades i kyrkorna. Listorna över döda, som ursprungligen upptog endast mera framstående präster och lekmän, omfattade så småningom samtliga församlingsmedlemmar med tanke på det heliga offer, som skulle frambäras på årsdagen av de trognas död.

Detta var alltså början till en kyrklig bokföring. Det dröjde emellertid inte länge förrän denna registrering upphörde för århundraden framåt.

Registrering överflödig

Sedan kristendomen genom den romerske kejsaren Teodosius den stores edikt år 380 blivit statsreligion och det påföljande år hållna kyrkomötet i Konstantinopel ånyo fastslagit den nicaenska trosbekännelsen var den kristna statskyrkan grundad i romarriket. Hedningar och kättare skulle behandlas som förbrytare. Härav följde att den som icke undfått dopet landsförvisades som kättare, med undantag för judarna. Å andra sidan betraktades då givetvis varje inom romerska riket befintlig församlingsmedlem som döpt. Och den som utstötts ur kyrkan avled ju inte inom dess gemenskap. Följaktligen ansåg man det överflödigt att föra förteckningar över döpta och avlidna. Samtidigt med dop och dödlistorna försvann också vigselregistren.

Återinfördes under medeltiden

Under medeltiden synes man dock så småningom ha känt behovet av ett återinförande av förteckningar över kyrkliga handlingar allt starkare och den kyrkliga registreringen togs åter i bruk.

De äldsta kyrkoböcker som finns bevarade till vår tid är från Italien och började föras från år 1305. Från 1300-talets Frankrike finns ett vigselregister från åren 1336-1350 och en förteckning över begravningar som ägt rum under tiden 1335-1348. I Tyskland fördes dopregister under 1400-talet. Och i England slutligen började man föra register över dop, vigslar och begravningar i enlighet med en av konung Henrik VIII utfärdad förordning.

Normgivande för den katolska kyrkans bokföring är ett dekret från Tridentinska kyrkomötet av den 1 november 1563, vari påbjuds förandet av dop- och vigselregister inom hela den katolska kyrkan. Efter tridentinska mötet förekom på flera håll förordningar som gick långt utöver vad där påbjudits. En synod i Konstanz år 1567 föreskrev sålunda förandet av register över bl a dop, konfirmationer och vigslar samt över avlidna och i kyrklig ordning begravda personer och från 1600-talet återfinns förordningar angående dop-, konfirmations-, vigsel- och familjeregister, vilka sistnämnda skulle uppta de enskilda familjerna med deras medlemmar och tjänare.

Reformationen med dess praktiska blick för organisatoriska institutioner visar sig på många håll ha utövat en hälsosam inverkan på kyrkobokföringen i Tyskland. En lång rad evangeliska kyrkoordningar från förra hälften av 1500-talet reglerade även kyrkobokföringen, såsom exempelvis den Brandenburg-Närnbergska kyrkoordningen av år 1533.

Napoleon och civilregistren

Under Napoleons erövringar av stora delar av Europa och de efterföljande regimerna, ofta med någon av Napoleons släktingar på tronen, så spreds den av franska revolutionen införda sekulariserade ordningen, då staten tog över registreringen av medborgarna[1]. Många länder, främst i Nord- och Sydamerika, införde också de civilregister efter franskt mönster - ofta efter initiativ av frimurarorden som kan sägas ha varit den drivande kraften bakom revolutionsrörelserna i Amerika. Via den europeiska koloniseringen av världen infördes de europeiska systemen för folkbokföring och har sedan dess blivit kvar i de självständiga staterna. Därför är de system som används i gamla f.d. kolonier identiska med de som används i de länder som koloniserade dem.

Folkbokföring i Sverige

Folkbokföringen i Sverige har mycket gamla anor. Det var kyrkans församlingar som hade hand om denna uppgift, och de äldsta bevarade kyrkböckerna är från början av 1600-talet. I vanliga fall finns kompletta kyrkoarkiv bevarade från 1700-talet och framåt, men luckor förekommer. Dessa böcker används, i form av avfotograferingar, bl a av släktforskare. De viktigaste kyrkoböckerna är födelse-, vigsel- och dödböcker samt husförhörslängder, där alla invånare i församlingen är inskrivna familjevis med persondata och där betyg från husförhören skrevs in. Genom en kunglig förordning år 1894 kom husförhörslängderna att ersättas av de snarlika församlingsböckerna från och med året därpå.

Svenska kyrkan hade ansvar för folkbokföringen (då kallad kyrkobokföring) av alla landets invånare, oavsett deras kyrkotillhörighet, fram till 30 juni 1991. Kyrkböckerna fördes för hand, men under de sista decennierna kunde skrivmaskin användas för vissa typer av handlingar. Parallellt med kyrkobokföringen fanns mantalsskrivningen, som förrättades av skattemyndigheterna och låg till grund för beskattningen. Mantalslängderna upprättades i dataversion från ca 1970 och framåt.

Skatteverket-logga.jpg

Den 1 juli 1991 slogs kyrkobokföringen och mantalsskrivningen samman till en enda folkbokföring, som förs av Skatteverket i ett riksomfattande datasystem.

De uppgifter som registreras i folkbokföringen är:

I kyrkobokföringen registrerades, utöver ovanstående uppgifter, även yrke/titel samt dödsorsak.

Från och med mitten av 1940-talet upprättades för varje individ en personakt, där samtliga ovanstående uppgifter fördes in. Akten följde personen vid flyttning mellan församlingar. Personakterna fördes parallellt med födelse-, vigsel- och dödböcker samt församlingsböcker och har legat till grund för inmatningen i dagens folkbokföringssystem. Uppgifter som saknas på personakterna kan därför saknas i folkbokföringen.

Samtliga kyrkobokföringshandlingar kommer att överföras från församlingarna till landsarkiven. Denna process är 2010 nästan avslutad.



Fotnoter: