Flyktingar

Från Wiki-Rötter
Hoppa till: navigering, sök

En flykting är, enligt 1951 års Genèvekonvention, en person som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av etnicitet, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp (till exempel baserat på kön, könsidentitet eller sexuell läggning) befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd. Flykting är även den som är statslös och som av ovannämnda skäl befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort.

Innehåll

Sverige

Under 1930-talet var Sveriges flyktingpolitik restriktiv, särskilt mot judiska flyktingar som försökte undkomma nazisternas förföljelser. Flyktingpolitiken luckrades upp när Danmark och Norge drogs in i andra världskriget.

På 1940-talet tog svenska familjer emot finländska, norska och tyska krigsbarn och krigsflyktingar från de nordiska och baltiska länderna, samt Polen. Några av flyktingarna placerades emellertid i Interneringsläger i Sverige under andra världskriget och deporterades.

Under de sista veckorna av kriget och strax efter, genomförde svenska Röda Korset och Folke Bernadotte ett program, kallat Vita bussarna, som evakuerade 15.000 koncentrationslägerfångar, hälften av dem var skandinaver och däribland 423 danska judar. Dessutom organiserades ett tåg med cirka 2000 kvinnliga fångar, varav 960 av dem judiska, som gick till Köpenhamn och Malmö. Under åren efter andra världskriget, flyttade många judiska flyktingar från Baltikum, Rumänien och Polen till Sverige.

Restriktiv flyktingpolitik ger vika

Två år efter andra världskrigets utbrott ändrade Sverige sin flyktingpolitik. Då var det uppenbart vad nazisternas politik mot judarna gick ut på och myndigheterna lättade på restriktionerna för inresa till Sverige. Men då var det redan sent. Av 200 judar med släktförbindelser i Sverige som beviljades inresa från Berlin och Wien, kunde bara sex personer resa ut. De som blev kvar i Tyskland sändes till utrotningslägren.

Den ändrade flyktingpolitiken fick störst betydelse för judarna i Norge och Danmark. Cirka 900 norsk-judiska flyktingar fick en fristad i Sverige och hösten 1943 kunde nästan alla judar i Danmark, cirka 7 000 människor, föras över Öresund till Sverige.

Tiotusentals danska och norska antinazister tog sig också över gränsen till Sverige under kriget. Vid krigets slut fanns omkring 44 000 norrmän och 18 000 danskar i Sverige.

En av världens största barnförflyttningar

Många barn, omkring 70 000, evakuerades under kriget från Finland till Sverige. En organiserad evakuering av finska barn till Sverige började under vinterkriget. Det var inledningen till en av världens största kända barnförflyttningar. Det fortsatte fram till hösten 1944. Separationen från den biologiska familjen i Finland, anpassningen till fosterfamiljen i Sverige och sedan återflyttningen till familjen i Finland var påfrestande för många barn. Separationerna gav hos en del barn upphov till en livslång sorg. Samtidigt räddade vistelsen i Sverige många barn till livet då de fick sjukhusvård och riktig kost i Sverige. En del barn förlorade sina föräldrar i Finland på grund av kriget och blev kvar i Sverige och en del rotade sig så mycket hos fosterfamiljen att de inte återvände efter krigets slut. Man vet inte med säkerhet hur många som blev kvar i Sverige. Uppgifterna varierar: från 4-5 000 barn upp till 15 000 barn.

Många flyktingar stannade kvar efter kriget

Flyktingmottagandet under kriget var till stor del beroende av hjälporganisationers insatser. De största var Arbetarrörelsens flyktinghjälp med stöd av LO, Röda hjälpen och Mosaiska församlingens flyktingkommitté. Flyktingarna från Norge upprättade ett flyktingkontor i Stockholm och de drev också lägerverksamhet för att stödja sina landsmän. Danskarna inrättade 1943 efter norskt mönster också ett flyktingkontor.

De flesta norrmän och danskar återvände vid krigsslutet. Men andra tillhörde flyktinggrupper som inte hade möjlighet att återvända. Ingermanländarnas och balternas hemländer var ockuperade. De 6 500 estlandssvenskarna som tog sin tillflykt till Sverige under kriget hade förlorat sin hembygd och rotade sig så småningom i Sverige. De betraktades inte egentligen som flyktingar utan snarast som återvändande till sitt forna hemland.

Omkring 25 000 ester, 5 000 letter och 200 litauer kom till Sverige under krigets senare skede. Många tog sig över havet i bräckliga farkoster mitt i vintern med fara för sitt liv. Lettiska motståndsmän organiserade flykten av letter över till Gotland som tog emot många av de baltiska båtflyktingarna. En del av esterna och letterna blev kvar på Gotland medan andra fortsatte över till fastlandet.

Efter sovjetiska påtryckningar avvisade den svenska regeringen 165 balter den 25 januari 1946, de uppgavs ha befunnit sig i tysk tjänst och därmed vara krigsförbrytare. Många svenskar engagerade sig i baltutlämningen och försökte ändra den svenska regeringens beslut.

En del baltiska flyktingar fortsatte från Sverige till Nordamerika och Australien medan andra stannade och integrerade sig i Sverige. De estniska flyktingarna grundade ett aktivt etniskt riksförbund och flera estniska privatskolor. En av privatskolorna finns fortfarande kvar och ligger i Gamla stan i Stockholm.

Då kriget var över tog Sverige emot cirka 45 000 flyktingar från koncentrationsläger i Europa. I krigets sista skede i april 1945 anlände de första koncentrationslägerfångarna till Sverige. Under ledning av Folke Bernadotte vid Röda korset i Sverige körde man i vitmålade bussar de första 21 000 lägerfångarna till Sverige.

Flyktingarna var en viktig arbetskraftsreserv i Sverige under kriget. Sverige var beroende av skogsavverkning för att få bränsle och de norska flyktingarna utgjorde nästan 25 procent av den extra arbetskraften i skogen. I industrierna arbetade kvinnor och flyktingar sida vid sida.

Stort behov av arbetskraft

Då kriget var slut led den svenska industrin av stor brist på arbetskraft. Krav på visum från flera länder avskaffades. Från och med hösten 1945 behövde varken danskar, norrmän eller islänningar visum. År 1949 tog man bort visumkravet för finländare och italienare, 1952 för turkar, 1953 för greker, 1954 för västtyskar, 1955 för portugiser, 1959 för spanjorer och 1964 för jugoslaver.

Företaget SKF i Göteborg rekryterade arbetskraft från Italien direkt efter krigsslutet och invandringen från Italien fortsatte in på 1970-talet. De italienska invandrarna förde med sig nya grönsaker till Sverige och det blev allt vanligare med pastarätter och de första pizzeriorna kom till.

SKF i Göteborg är exempel på ett företag som kunde expandera tack vare sina utländska arbetare. 1961 var 25 procent av arbetarna invandrare, 29 nationaliteter, och 1971 var 42 procent invandrare, 37 nationaliteter.

Sverige blir ett invandringsland

Den svenska regeringen slog fast 1954 i förslaget till en ny utlänningslag att nu hade Sverige blivit ett invandringsland. Samma år kom de nordiska länderna överens om en gemensam arbetsmarknad. Passtvånget mellan länderna togs också bort. Under 1950-talet invandrade många finska skogs - och industriarbetare till Sverige. På 60-talet värvade svenska företag också arbetskraft i Turkiet och Jugoslavien och Sverige slöt arbetskraftsavtal med Jugoslavien 1966 och med Turkiet 1967. 1965 invandrade 50 000 personer till Sverige.

Efter kriget var det ont om läkare i Sverige och man bedrev värvningskampanjer i bland annat Österrike, Danmark och Tyskland för att råda bot på läkarbristen.

Samtidigt med arbetskraftsinvandringen kom en del flyktingar. Sverige tog emot en del tbc-sjuka flyktingar från läger, jugoslaviska flyktingar från Trieste och ungerska flyktingar från Österrike under 1950-talet.

Efter 1968 kom tretusen flyktingar från Tjeckoslovakien och med den ökande antisemitismen i Polen sökte sig 2 500 judar från Polen till Sverige 1968 - 1972. Greker flydde från militärjuntan och amerikaner deserterade på grund av USA:s krig i Indokina och sökte asyl i Sverige.

Under 1970-talet upphörde i stort sett arbetskraftsinvandringen. Det var lågkonjunktur och Sverige slutade att rekrytera utländsk arbetskraft. Men nordbor hade fortfarande gemensam arbetsmarknad och den finska invandringen fortsatte på 70-talet.

Under 1970-talet kom latinamerikanska flyktingar till Sverige, från bland annat, Chile, Argentina och Uruguay, västasiatiska kristna, assyrier/syrianer, och båtflyktingar som flydde konflikten i Indokina. På 1980-talet kom allt fler flyktinggrupper till Sverige. Inbördeskriget i Libanon, kriget mellan Iran och Irak och konflikterna på Afrikas horn ledde till att många flydde sina hemländer och sökte en fristad i västvärlden. Flyktingarna som kom till Sverige på 1980-talet var ofta välutbildade och sökte sig gärna till storstäderna.

I början av 1990-talet utbröt inbördeskrig i dåvarande Jugoslavien. Kriget och de etniska utrensningarna ledde till att ett stort antal människor flydde till bland annat Sverige.

Flyktingar mellan 1984 och 2015

Mellan 1984 och 2003 sökte 458 880 människor asyl i Sverige. De största grupperna asylsökande under den här perioden kommer från forna Jugoslavien, 172 204 personer varav 52 598 från Bosnien - Hercegovina och 90 775 från Serbien och Montenegro, samt från Iran, 40 407 personer och från Irak, 49 461.

Under 2000-talet har flyktingströmmen kommit främst från Afghanistan, Irak och nu senast från inbördeskrigets Syrien.

Invandringen till Sverige skiljer sig starkt från den i andra industriländer. I Sverige har nästan alla invandrare kommit som asylsökande, dvs flyktingar, eller som anhöriga, i andra länder är invandringen i långt högre grad inriktad på arbetsmarknadens behov. Under perioden 1980–2002 är andelen asylsökande 33,3 procent och anhöriginvandrare 51 procent. Arbetsmarknadsinvandrare utgör endast 1,2 procent av de beviljade uppehållstillstånden.

Andelen av den svenska befolkningen med utländsk bakgrund var enligt SCB 21,5 procent år 2014 (2 092 000 personer). I gruppen med utländsk bakgrund ingår utrikes födda (16,5 procent) och inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (5,0 procent). Hur många inrikes födda med utrikes födda far- eller morföräldrar, eller med en utrikesfödd förälder, är svårt att uppskatta, men det står klart att minst 25% av den svenska befolkningen har närstående utrikes anor.

Släktforskning

Flyktingar till Sverige har alltid mötts med en rigorös byråkrati från myndigheternas sida. Det är knappast någon risk att det råder brist på dokumentation hos de myndigheter som har registrerat invandrade flyktingar. Att söka efter sådan dokumentation är möjligt och beskrivs i ett antal böcker enligt nedan:

  • Att söka sina utländska rötter av Elisabeth Reuterswärd, Landsarkivet i Lund, 1995, ISBN 91-971044-2-6.
  • Utländskt ursprung - söka och finna i svenska arkiv, av Elisabeth Reuterswärd och Anna Svensson, Studentlitteratur, Lund, 2003, ISBN 91-44-03008-8.
  • Källor till invandringens historia - i statliga myndigheters arkiv 1840-1990 av Lars Hallberg, Riksarkivet, Borås 2001, ISBN 91-88366-55-3.

Källor

  • Sv.Wikipedia
  • Statistiska Centralbyrån
  • UNHCR