Dödsstraff

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Klubba-m.jpg

Fram till början av 1800-talet var döden den vanligaste bestraffning för grövre brott, eftersom fängelse var ovanligt. 1734 års lag stadgade dödsstraff för 68 olika typer av gärningar. De flesta dödsstraffen har skett genom halshuggning, vilka utfördes av tillförordnade skarprättare eller mästerman som de också kallades. Förrättare av andra sorters avrättning kallades ofta bödel, men orden kan användas synonymt. Halshuggning sågs som en förhållandevis human metod, med begränsat lidande, ifall redskapet var bra nog och skarprättaren var skicklig nog att lyckas på första försöket. Före 1858 fanns det en skarprättare i varje län, men yrket var inte populärt. Inte sällan var bödeln en dödsdömd som fått välja bödelsyrket istället för döden. Missaktningen, förföljelsen och den starka sociala utfrysningen av bödlar ledde till myndighetsåtgärder, såsom att deklarera i lag 1734 att bödeln med familj var i "konungens hägn" och ämbetet fick inte ses som nesligt.

Dödsstraffet i fredstid avskaffades i Sverige 30 juni 1921 (i enlighet med riksdagsbeslut 7 maj 1921 om lag 1921:288 och Kunglig Majestäts proposition 1921:144). Dödsstraffet i krigstid avskaffades 1973.

Historik

Medeltiden till 1700-talet

Tingen kunde, med stöd i landskapslagen, föreskriva fredlöshet för så kallade urbota brott. Denna dom ledde ofta till att den dömde dräptes av den målsägandes släkt. Adeln kunde ha som förmån att bli avrättad medelst halshuggning med svärd, medan ofrälse kunde halshuggas med bila eller hängas, där den dömde stryptes långsamt. Bränning på bål och rådbråkning kom in som skärpt dödsstraff för svårare brott, och avrättningar var ofta publika förrättningar som attraherade många åskådare. Även barn kunde avrättas, exempelvis en 12-åring i Kävlinge på 1300-talet. Under en period på 1600-talet ledde häxprocesserna till verkställda dödsdomar för över 300 personer på juridiskt dubiösa grunder. På 1660-talet övergick man från det fruktade bålet till halshuggning, som ett led att humanisera avlivandet. Det värsta i straffet var för flertalet att man som avrättad inte kom i vigd jord, och var därför enligt tron utestängd från saligheten i paradiset. Bränning på bål efter halshuggning var ett straff som fick samma betydelse, och drabbade i allmänhet kvinnor (eftersom man inte utförde stegling på kvinnor).

Lars Levander uppger att skarprättartaxan år 1736 var:[1]

  • Halshuggning med svärd eller yxa: 5 daler silvermynt
  • Rådbråkning och halshuggning samt partering och stegling: 15 daler
  • Halshuggning eller stegling på pålar: 10 daler
  • Halshuggning och bränning på bål: 10 daler
  • Hängning i galge: 8 daler

Som jämförelse tjänade en hantlangare (dvs. outbildad arbetare) i Stockholm dagligen typiskt 1:50 daler kopparmynt sommaren 1736, dvs 0:50 daler silvermynt.[2] En silverdaler 1736 torde kunna jämföras med 159 kronor 2009 enligt KPI.[3]

Detta förrättningsarvode kom till den fasta årslönen som för skarprättare var 800 daler silvermynt i Stockholm 1736, att jämföra med en stadstjänare som fick 80 daler.

Rättsläget under perioden 1779–1921

Innan cellfängelserna utvecklats och 1864 års strafflag trätt i kraft var det vanligt att man kunde dömas till döden även för mindre brott. I 1734 års lagstiftning hade nämligen frihetsberövande endast funnits med i marginalen och straffsatserna var vanligtvis böter eller dödsstraff (till en början 68, senare 72, typer av brott kunde bestraffas med döden; bland dessa hädelse, tidelag, trolldom, blodskam, tvegifte, mord, grövre våldsbrott och återkommande stölder ("fjärde resan"). Under senare tider utnyttjade oftast konungen (eller högsta domstolen) i sådana fall sin rätt att benåda den dömde till straffarbete. Redan under kung Gustav III (1779) hade man fastställt att alla avrättningar skulle godkännas av Hans Majestät Konungen såtillvida de inte föll under den militära strafflagstiftningen av år 1798. 1835 förbjöds rådbråkning och 1841 förbjöds skärpta dödsstraff helt i lag. En förbättrad metod för hängning började användas, där delinkventens nacke bröts istället för att strypning skulle ske. Det var endast undantagsvis som en dödsdömd avrättades under perioden efter 1864 års strafflag. Motioner om dödsstraffets avskaffande hade även lagts fram redan under den gamla ståndsriksdagen av bondeståndets representanter (bland annat som alternativ till 1864 års strafflag). Rättsfilosofen Cesare Beccaria hade framhållit att människor kan inte besluta om andras liv och andra upplysningstankar fick fäste, med humanism.

Se även

Externa länkar

Noter

  1. Levander, Lars (1933, ny utg. 1975) Brottsling och bödel. Stockholm: Åhlén
  2. Riksbanken: Dagslöner för hantlangare
  3. En silverdaler 1736 motsvarar 159 kronor 2009 enligt KPI, eller 3238 kr enligt löneindex för industriarbetare och räckte till 8,2 gram silver, eller 0,54 g guld. Beräknat på uppgifter från SCB, Riksbanken, http://www.historia.se