Civilförvaltningens organisation

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den svenska civilförvaltningens organsiationsstruktur från 1630-talets mitt till 1900-talets början. Källa: Björn Asker, Hur riket styrdes, Förvaltning, politik och arkiv 1520-1920. Riksarkivet, 2009.

Civilförvaltningens organisation är den struktur av instanser som den världsliga (till skillnad från den kyrkliga organisationen) makten i riket skapat för att genomföra och upprätthålla dess politik. Mycket av det material som man som släktforskare kan använda sig av idag har sin grund i myndigheternas behov av att förvalta Sveriges rike. Detta behov har genererat all den dokumentation som bland annat rör folkbokföring (husförhörslängder, församlingsböcker mm) och taxering (mantalslängder) men det finns även ett oerhört stort material i den kommunikation som skett i upp- och nedåtgående led i denna organisation (riksregistraturet mm). Därtill kan man lägga den rättsliga organisation som skapats för att upprätthålla denna förvaltning (domböcker, bouppteckningar mm). En närmare beskrivning av vilka källor till forskning som finns presenteras i allmänhet i en artikel för respektive instans.

Civilförvaltningens organisation har sett i stort sett likadan under en stor del av den period som brukar vara intressant för den genomsnittlige släktforskaren, från och med antagandet av 1634 års regeringsform fram till början på 1900-talet med bland annat fögderireformen 1918.

Den svenska civilförvaltningens organsiationsstruktur från 1630-talets mitt till 1900-talets början.

Kunglig Majestät

Det högsta beslutande organet inom den civila organisationen var Kunglig Majestät.

Centrala ämbetsverk

Under 1600-talet lades i Sverige grunden till landets nuvarande kollegieorganisation, tiden strax efter Gustav II Adolfs död 1632. De kollegier som först skapades och som ordnades i 1634 års regeringsform var:

  • Svea hovrätt, med riksrådets formellt främste ledamot, juristen riksdrotsen som ordförande (chef).
  • Krigskollegiet, med riksmarsken i riksrådet som chef.
  • Amiralitetskollegiet, med riksamiralen som chef.
  • Kammarkollegiet (finns fortfarande kvar, det skapades ur den äldre myndigheten skattkammaren eller kammaren som Gustav Vasa inrättade), med riksskattmästaren som chef.
  • Kanslikollegiet (nuvarande regeringskansliet) med rikskanslern som chef, vilka med tiden blev den viktigaste av kungens förtroendemän och det viktigaste av kollegierna. Kollegiet ansvarade bland annat för utrikespolitik och inrikespolitik.

Av dessa kollegier räknas Kammar- och Kanslikollegiet till den civila förvaltningen.

Länsstyrelser

När statsförvaltningen i Sverige (inklusive nuvarande Finland) reformerades år 1634 statsförvaltningen inrättades länsstyrelserna. En landshövding tillsattes som chef i varje län och som blev konungens befallningshavare i länet. Länsstyrelsens främsta uppgifter blev att vara länets högsta polismyndighet, övervaka att lag och rätt skipades av domstolarna, mota oro och uppror, söka undersåtarnas bästa, samt att kontrollera fogdarna så att skatterna drevs in på rätt sätt, vilket skatteförvaltningen numera sköter. Landshövdingen benämndes vid denna tid "Konungens befallningshavare" och länet kallades "Hövdingadömet".

Landsbygd

Fögderier

Fögderi avsåg förr de lokala skattemyndigheternas verksamhetsområde, vilka sorterade under respektive länsstyrelse. År 1991 omorganiserades skatteväsendet och fögderierna kom att avskaffas och istället ersättas med en skattemyndighet för varje län. År 2004 kom dessa att slås samman med dåvarande Riksskatteverket (RSV) till det nya Skatteverket. Till fögderiernas ansvarsuppgifter hörde bl.a. mantalsskrivning, taxering och uppbörd av skattemedel. Ansvarig för fögderiets verksamhet var innan år 1918 fogden, eller kronofogde som denne också kallades. Vidare fanns även en häradsskrivare, vilken efter år 1918 övertog chefsverksamheten för fögderiet, liksom en eller flera kronolänsmän, vilka hade fjärdingsmän som biträden. Kronolänsmännen omvandlades år 1918 till landsfiskaler. Fögderierna hade sitt ursprung i de medeltida slottslänen, till vilka landområden fördes för att svara för en borgs underhåll. I praktiken förlänades slottets hövitsman då rätten att uppbära skatt från traktens bönder.

Länsmansdistrikt/Fjärdingsmansdistrikt

Länsmansdistrikt och fjärdingsmansdistrikt var de jurisdiktionsområden som i vilken länsmannen och hans biträden fjärdingsmännen utövade sitt ämbete.

Städer

Magistrater

I Sverige var magistraten från medeltiden till kommunreformen 1862 beteckningen för det högsta styrande organet för städer med egen jurisdiktion. Ordföranden i magistraten var stadens borgmästare. De övriga medlemmarna var rådmännen. Medlemmarna var alltså desamma som i rådhusrätten. Som utövare av administrativ myndighet började stadens råd ganska tidigt att benämnas magistrat. Från och med Magnus Erikssons stadslag från 1350 infördes efter tyskt mönster magistraterna i Sverige som städernas styrelser. Magistraten bestod av borgmästaren och rådet, vilka valdes av stadens borgerskap, samt en av kungen utsedd fogde. Dessa innehade den högre dömande myndigheten under benämningen rådstuvurätt.

I och med 1619 års stadslag förstatligades i praktiken magistraterna. Borgmästaren och rådmännen blev statliga tjänstemän från att ha varit borgerskapets representanter. Borgerskapets organ för överläggningar med magistraten var den allmänna rådstugan och stridigheter mellan borgerskapet och magistraten förekom ofta. Under 1700-talet förklarades magistraterna och rådhusrätterna officiellt vara statliga myndigheter och samtidigt ändrades benämningen från allmän rådstuga till stadens äldste.

Efter kommunreformen 1862 överfördes flera av magistratens uppgifter den valda beslutande församlingen stadsfullmäktige och dess förvaltningsorgan. Under magistraten lydde även i fortsättningen skatteuppbörden, indrivningsverksamheten, auktionskammare etc. Efterhand överfördes allt fler av magistratens uppgifter till andra myndigheter och den upphörde helt med utgången av år 1964.

År 1863 infördes kommunalstadgorna och då inskränktes magistratens kompetens till bland annat övervakning av stadsfullmäktige, drätselkammare, nämnder och styrelser. Antalet magistratsstäder var år 1904 31 stycken. 1953 överflyttades all kommunal kompetens till stadskommunernas egna organ. De sista magistraterna i Sverige avskaffades 1965 i samband med polisväsendets förstatligande och som en förberedelse inför tingsrättsreformen i Sverige och den enhetliga kommuntyp som infördes i samband med kommunreformen 1971. Deras kvarvarande uppgifter överfördes till länsstyrelser, skattemyndigheter och polismyndigheter.

Källor

Björn Asker, Hur riket styrdes, Förvaltning, politik och arkiv 1520-1920. Riksarkivet, 2009. (ISBN 978-91-88366-77-1)

Wikipedia