Bure-genealogin – tillkomst och tillförlitlighet

Från Wiki-Rötter
Version från den 7 december 2012 kl. 11.33 av Jojje (diskussion | bidrag) (Skapade sidan med '<big>'''Bure-genealogin – tillkomst och tillförlitlighet'''</big> ''(Överförd från Rötter där den skrevs av dåvarande redaktören ''Håkan Skogsjö'' i mars 1998.)'' '...')
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Bure-genealogin – tillkomst och tillförlitlighet

(Överförd från Rötter där den skrevs av dåvarande redaktören Håkan Skogsjö i mars 1998.)

Detta är sammanfattningen av Urban Sikeborgs artikel ”Johan Bures släktbok – tillkomst och tillförlitlighet”, tryckt i Släktforskarnas årsbok 1996, utgiven av Sveriges Släktforskarförbund. Den som härstammar från Bure-ätten bör givetvis inte nöja sig med denna sammanfattning utan läsa hela Sikeborgs artikel.

Få svenska släktutredningar har fått så mycket uppmärksamhet som Bure-genealogin, som sammanställdes av Johan Bure (1568-1652) omkring 1600-1612 och där säkert hundratusentals nu levande svenskar kan finna en del av sina förfäder. Denna säregna och detaljerade släktutredning leder i sin mest utbroderade version tillbaka till en viss Tord i Byr, som ska ha levat på 900-talet. De två mest välkända och prominenta medlemmarna av släkten är dock Fale hin gamle och Fale hin unge, som ska ha spelat en avgörande roll i svensk politik på 1100- och 1200-talen. Men, som Urban Sikeborg visar: det finns ingen anledning att tro att någon av dessa personer verkligen tillhört släkten.

Johan Bure [JB] var ett barn av sin tid. Den historiska metodik han använde sig av för att införliva Fale hin unge i Buregenealogien hade auktoriserats av Johannes Magnus, vars märkliga verk om Sveriges historia – i vilket han bland annat leder svearnas och götarnas kungalängd ända tillbaka till Magog, sonson till den bibliske Noa – ännu på JB:s tid kunde ses som ett föredömligt exempel på historieskrivning. Med en sådan metodik, där romantiska spekulationer spelade en viktig roll, kunde JB i runstensgestalter igenkänna anfäder och utifrån ortnamn återskapa släktens historia. Denna okritiska hållning speglas öppet i den fantasifulla inledningen till släktboken. Själva genealogien karakteriseras emellertid av en förvånansvärt kritisk och försiktig hållning. JB:s anförvanter, vare de tjänstehjon, bönder eller biskopar, antecknas samvetsgrant, för att inte säga kärleksfullt i släktboken, och stor möda görs för att samla in så många uppgifter som möjligt om släktingar spridda runt om i riket. Vid upprättandet av släktöversikterna har JB:s roll uppenbarligen varit den omsorgsfulle nedtecknarens och sammanställarens, till skillnad från den inledande redogörelsen, där han uppträder som självständig och självsvåldig författare.

Buregenealogien upptar norrländsk allmoge och prästerskap (däribland tre ärkebiskopar med Burehärstamning) i en omfattning utan samtida motstycke i Sverige. Detta gör JB:s släktbok till ett unikt genealogiskt verk av näst intill episk bredd i en tid helt dominerad av furstliga och adliga genealogier. Eftersom den så kallade Bureätten har blivit ett begrepp som få bland svenska släktforskare, kunde man förledas att tro, att just de framträdande allmogegenealogierna skulle stå i fokus när Buregenealogien diskuteras. Ändock är det fortfarande de äldsta leden och dess legendariska material som drar till sig de flestas intresse, trots att det vid det här laget borde stå klart för envar att släktforskare där har mycket, mycket lite att hämta.

Jag har med denna studie velat visa att Fale hin gamle och hin unge inte ingått i den ursprungliga släkttraditionen inom Bureätten, att Fale hin unges upptagande som släktmedlem skett på försiktigt uttryckt ohållbara grunder av JB, och att den äldre Fale för sin del tycks ha uppstått till följd av ett missförstånd bland svenska historiker efter JB:s död (för övrigt försökte inte ens JB överbrygga gapet mellan Fale hin unge och de tidigaste runstensmedlemmarna). JB:s med honom befryndade sagesmän kände inte till någon släktmedlem äldre än Härse, som jag därför ser som Buretraditionens egentlige stamfader.

Fale hin unge och Fale hin gamle hör lika lite som Tor och Oden hemma i någon seriös släkttavla. Och eftersom Fale hin unge inte på något sätt kunnat knytas till den ursprungliga Buretraditionen, faller med nödvändighet också dennes historiske motsvarighet, Farthæghn Unge, bort ur Buregenealogien.

Det ligger i sakens natur att det inte går att sätta en genomgående gräns för vilka generationer som är historiska och vilka som är apokryfiska, vilka uppgifter som är korrekta eller vilka som är felaktiga. Ändå menar jag att släktbokens uppgifter berättigar till en viktig slutsats:

Släktboken koncentrerar sig på Anders Olofssons i Bure avkomlingar. På JB:s tid levde enligt släktboken ännu ättlingar i tredje och fjärde led till samtliga av dennes sex barn; av dessa avkomlingar synes JB ha besökt åtskilliga, med tanke på de detaljerade släkttavlorna över Anders Olofssons barn. Skriftliga belägg finns endast för Jakob Anderssons familj och de angivna sagesmännen härstammar flertalet (åtminstone åtta stycken) från Jakob Andersson. Den noggrant redovisade oenigheten om huruvida Anders Olofsson egentligen hade fyra eller fem barn visar att man bland ättlingarna hade en ingående kännedom om dennes släktskapsförhållanden. Bygdén ville i Anders Jakobsson i Bure 1507 se släktens äldste kände medlem, sannolikt eftersom han inte tycks ha tillerkänt släktbokens traditionsuppgifter något större värde. I beaktande av de ingående och tydligen i allt väsentligt samstämmiga uppgifter som JB:s sagesmän, sins emellan relativt avlägset besläktade, lämnat om Jakob Anderssons familj, anser jag dock att denne Anders Olofsson, med vederbörlig reservation, bör ses som den äldste kände medlemmen av Bureätten. Det är givet att jag därmed inte menar att alla de uppgifter som lämnas om dennes avkomlingar i Buregenealogien skulle vara fullständiga eller korrekta.

Jag vill också framhålla släktbokens unika genealogier för 1500-tal och tidigt 1600-tal, vilka på grund av sin upphovsmans okritiska handlag med de äldsta leden inte kommit att uppmärksammas efter förtjänst. Även om det skrivits en hel del om denna Bureätt, har mycket litet gjorts för att värdera krönikans uppgifter för denna tid. Ett lysande undantag är Carl Henrik Carlssons studie om två släkter Burman, där släktbokens uppgifter rörande dessa familjer i konfrontation med samtida källmaterial visat sig hålla mycket väl, i den mån källmaterialet tillåtit en verifiering. Ingen av de uppgifter som JB ger om dessa har kunnat beläggas som felaktig (förutom ett avskriftsfel i X37 och Genealogica 53). Felaktiga har dock i flera fall varit de upplysningar som bestås i Nils Burmans släktbok om samma personer. I den mån jag själv haft anledning att använda JB:s släktbok har jag inte kunnat undgå att imponerats av korrektheten i de detaljerade uppgifter JB ger om släktmedlemmar spridda över landet på 1500-talet. Över huvud förefaller JB:s släktbok vara ett underskattat dokument, när det gäller 1500-talsgenealogi.

JB:s grundlighet och samvetsgranna nedtecknande av sina sagesmäns släktskapsuppgifter, med detaljerade familjeuppgifter för allmoge och prästerskap, gör släktboken till ett värdefullt referensmaterial även för andra historiska discipliner, däribland för undersökningar om namnuppkallelse, migration, antal barn, skatteregistrering och hemmansklyvningar, för att nämna några.

Det är min förhoppning att en källkritisk utgåva med kommentarer av de genealogiska partierna av JB:s släktbok så småningom skall komma till stånd, befriad från senare tendentiösa tillägg och medvetna förvanskningar. Jag tror att detta skulle bidra till att återställa den ursprungliga Buregenealogiens status som ett av Vasatidens märkligaste släkthistoriska verk.