Bibliotek

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Bibliotek (grekiska βιβλιοθήκη) betyder "boksamling" och det kan finnas i enskild och offentlig miljö. Ett offentligt bibliotek tillhandahåller utöver böcker numera de flesta typer av media såsom tidningar, tidskrifter, talböcker, ljudböcker, e-böcker, cd, video, dvd, noter och Internet. Dessa böcker och de andra medierna finns ibland endast till förfogande för att läsas eller lyssnas på på plats och kallas då referensmaterial. Vanligt är dock att biblioteksanvändaren även får låna hem medierna utan kostnad och för en begränsad tid. De svenska kommun- och folkbibliotekens verksamhet regleras genom bibliotekslagen[1]. Det vetenskapliga studiet av bibliotek och dess verksamhet sker i det tvärvetenskapliga ämnet biblioteks- och informationsvetenskap.

Historia

The Long Room, Trinity College, Dublin, Irland

De äldsta kända biblioteken var delvis bibliotek, delvis arkiv. Tempelrum fulla med lertavlor täckta av kilskrift har hittats vid arkeologiska utgrävningar i sumeriska stadsstater. Dessa arkiv utgjordes nästan helt av dokumentation av ekonomiska transaktioner eller inventarielistor, endast en bråkdel av materialet utgörs av teologiska eller mytologiska skrifter. Samma förhållande gäller även papyrussamlingarna från Egypten.

Det äldsta kända privatarkivet förvarades i Ugarit. Förutom korrespondens och inventarieförteckningar fanns där även religiösa texter som kan ha utgjort undervisningsmaterial för blivande skrivare.

Privata och personliga samlingar av facklitteratur och skönlitteratur är först kända från 500-talet f.Kr. i antikens Grekland. Athenaeus från Naukratus' Deipnosophistae (det lärda gästabudet eller de lärdes gästabud) innehåller en lista av de mest vittkända boksamlarna; Polykratos från Samos, Pisistratos (Atens tyrann), Euklides (inte den mer bekante Euklides), Nikorratos från Samos, Pergamos, Euripides, Aristoteles och dennes bibliotekarie Nelius, samt Ptolemaios Filadelfios som förde en stor boksamling till Alexandria. Historien i Deipnosophistae utspelas i Rom, författaren befinner sig i Alexandria, men samtliga boksamlare som nämns är hellenistiska, grekiska lärde. Eventuella romerska boksamlingar förtigs, men vi vet att sådana fanns - ett redan 1765 utgrävt bibliotek Villa dei Papyri i Herculaneum visade sig innehålla omkring 1800 papyrusrullar. "Papyrusvillans" bibliotek är uteslutande grekiskt, forskare har länge spekulerat i att en separat samling latinska texter kan finnas i angränsande, än så länge outgrävda rum i villan.

Texterna skrevs på antingen, som i Pergamon, pergament, eller, som i Alexandria, på papyrus. Framställning av skrivmaterial var en betydande exportindustri. Även om vissa offentliga eller kungliga bibliotek fanns, som biblioteket i Alexandria, dit lärde i allmänhet hade tillträde, var de flesta samlingar privata och stängda för allmänheten. Några tillfällen då läsare beretts tillträde till boksamlingar finns dokumenterade, och de beskriver uteslutande arrangemang där texter förvaras i någon form av magasin varifrån texterna hämtades av ansvariga på begäran av läsaren vilken sedan fick studera texten i angränsande rum.

Kinesiska boksamlingar är kända från och med Qin-dynastin. Den senare Han-dynastin kan ha skapat det äldsta kända katalogiseringssystemet för böcker. Katalogerna skrevs på rullar av silke, vilka förvarades i silkespåsar.

De persiska kungarna och den zoroastriska eliten i Persien skapade åtskilliga bibliotek. I det vetenskapliga centret Gundishapurakademin skapades omkring 666 f.Kr. ett av de mest betydande offentliga biblioteken.

De romerska kejsarna tävlade i att överglänsa sina företrädare i att öppna fler och mer storslagna bibliotek. Till skillnad från de grekiska biblioteken hade här läsarna tillträde till de utrymmen där texterna förvarades på hyllor. Verken lästes eller skrevs av i samma rum. Omnämnanden av utlåning förekommer sällsynt. Som regel var dessa romerska bibliotek tvåspråkiga, med en grekisk och en latinsk del, och ofta byggda tillsammans med vad vi idag betraktar som bekvämlighetsinrättningar, ofta badhus.

Cassiodorus försökte på 500-talet e.Kr. skapa ett klassiskt bibliotek i Vivarium i södra Italien, med tydlig avsikt att skapa en bibliotekstradition. Vid denna tid var alltjämt biblioteken i Alexandria och Konstantinopel de största i medelhavsområdet; biblioteket i Vivarium skingrades och försvann också innan ett sekel förflutit.

Islamiska bibliotek blev de mest betydande i Europa och Mellanöstern efter Roms fall fram till dess att de stora medeltida klostren började blomstra. De islamiska biblioteken i Mellanöstern, Nordafrika, på Sicilien och i Spanien samlade liksom de senare klosterbiblioteken, texter på papper och gav form åt codexformatet. I de islamiska biblioteken fanns förteckningar över vilka böcker som cirkulerade i den kulturkretsen liksom i den kristna - stora delar av denna litteratur förlorades under mongolska erövringar och inkvisitionen eller togs till europeiska bibliotek och samlingar under kolonialtiden.

Konsten att framställa papper hade importerats från Kina på 700-talet, först av iranier och sedan av araber. Tillverkning av papper fanns i Bagdad 794. Under 800-talet öppnades offentliga bibliotek i många islamiska städer, så kallade dar al-'ilm (vetenskapssalar). De kontrollerades av religiösa grupper i avsikt att sprida dels deras egna dokument men också sekulär bildning. Biblioteken hade ofta många anställda översättare och skrivare för att översätta klassiska verk från latin, persiska och grekiska till arabiska. Ett fåtal av dessa bibliotek finns kvar; biblioteket i Chinguetti i Västafrika är ett exempel. Astan Quds Razavis centralbibliotek i Mashhad i Iran som har funnits i över 600 år är ett annat exempel.

Munkar i gränsområdena mellan islam och kristendom (framför allt Sicilien och Spanien) översatte och kopierade stora delar av den islamiska litteraturens corpus och därifrån spreds den senare till resten av det kristna Europa. Tillsammans med en mindre mängd direkt bevarade romerska och grekiska original (eller avskrifter därav) samt verk kopierade eller översatta i Konstantinopel utgör de alltjämt grunden för moderna västerländska bibliotek.

Under medeltiden var fortfarande bokkopiering en arbetsintensiv verksamhet och böcker betraktades som värdeföremål, och biblioteket utformades med säkerhetskrav i åtanke. Böcker kedjades vid hyllor och väggar för att förhindra stöld. Inom klostervärlden var dock utlåningen (klostren sinsemellan) intensiv.

Böckerna arrangerades i klosterbiblioteken ofta i hyllor placerade utskjutande från väggen, med fönster mellan hyllorna för att ge läsljus. Under fönstret fanns en låg bokhylla, detta arrangemang fortlevde bland annat i typiska engelska institutionsbibliotek. Hyllor utmed och parallellt med väggarna introducerades i och med det spanska biblioteket El Escorial.

Tätare lagringssystem, med flera nivåer ovanför varandra och halvgenomskinliga mellangolv för att släppa igenom ljus, introducerades när de allt mindre dyrbara men till antalet allt fler böckerna ställde allt större krav på biblioteksytornas utnyttjande. De ljusgenomsläppande mellangolven behövdes inte längre i och med införandet av elektrisk belysning, men golv eller gångar av metallgaller och liknande bibehölls ibland för att tillåta luftcirkulation.

I moderna bibliotek används numera ibland hyllor på räls för att ytterligare effektivisera utnyttjandet av golvytan.[2]

Typer av bibliotek i Sverige och deras betydelse för släktforskning

Privatbibliotek

"Biblioteket i eftermiddagsljus" (Tina Lintrup Thagesson, 2014)

Privatbibliotek har alltsedan antiken funnits vid sidan om de mer eller mindre offentliga institutionsbiblioteken. Större samlingar av böcker var långt fram i tiden något som bara relativt förmögna människor kunde kosta på sig. I Sverige samlades de största och viktigaste privatbiblioteken av kungligheter, godsherrar, präster och universitetsfolk. Dagens offentliga bibliotek baserar nästan uteslutande sina äldre samlingar på donationer från sådana privatbibliotek.

Många privatbibliotek har betydelsefulla genealogiska samlingar. Det kan ibland röra sig om samlingar för samlandets skull, eller för exklusivitetens skull, eller för det genealogiska intressets skull. Det är inte ovanligt att släktforskare har egna privata exklusiva och omfattande boksamlingar hemma hos sig, och att dessa kan vara till nytta för andra släktforskare genom frågor i t.ex. Anbytarforum[3]. Det händer att man i sådana sammanhang också listar sin privata boksamling i släktforskarkataloger så att andra släktforskare ges möjlighet att be om uppgifter eller utdrag ur dessa bokverk.

Föreningsbibliotek

Föreningsbibliotek, är benämningen på en boksamling som innehas av en förening. Det kan röra sig om allt från någon enstaka hylla med genealogisk referenslitteratur, till stora samlingar genealogica och biografica som föreningar inköpt eller erhållit som donationer. Den sannolikt största svenska föreningsbiblioteket av intresse för släktforskare innehas av Genealogiska Föreningen i Solna med cirka 40 000 volymer[4].

Forskarsalen1.jpg Forskarsalen4.jpg
P-G Lindquists forskarsal, som ligger i direkt anslutning till Mora folkbibliotek i Mora kulturhus, är ett exempel på ett föreningsbibliotek. Lokalen, som består av forskarsalen samt ett intilliggande förråd där man förvarar resten av föreningens omfattande bok- och mikrofilmssamling, hyrs och drivs av föreningen Ovansiljans Släktforskare som bedriver sin släktforskningsverksamhet här. Salen har under många år varit ett samarbetsprojekt mellan kulturförvaltningen och föreningen, och har disponerats kostnadsfritt av föreningen mot att den och dess inventarier varit tillgängliga för allmänheten. Samarbetet resulterade i att Mora folkbibliotek erhöll Släktforskarförbundets bibliotekspris år 2006 (se nedan). Kulturförvaltningen har dock senare beslutat att börja ta upp en månadshyra av föreningen, som hittills kunnat lägga sina medlemsavgifter på inköp av material. I förlängningen kan det leda till att föreningen betraktar salen som en ren föreningslokal, varvid det fruktsamma samarbetet går om intet.

Förutom ren släktforskning bedrivs släktforskningskurser i salen kvällstid, och bygdearkivet som ligger i samma korridor utgör även den en viktig resurs för norra Dalarnas släktforskare. Där finns till exempel ett stort fotoarkiv med bland annat den kände fotografen Karl Lärkas hela livsverk. De tre datorerna som står i forskarsalen innehåller alla upptänkliga släktforskningsresurser, dessutom finns möjlighet att koppla upp sin egen bärbara dator till det sladdlösa nätverk förvaltningen står för. I ett tidningsställ står utbytestidskrifter från föreningar i hela Sverige. Salen är sannolikt representativ för hur de allra flesta välorganiserade föreningar har arrangerat sin verksamhet.

Folkbibliotek

Folkbibliotek, benämning för bibliotek i Sverige, drivet i kommunal regi, dit allmänheten äger tillträde, och där boklån kan ske utan kostnad för låntagaren. Förekomsten av folkbibliotek regleras i Bibliotekslagen från 1996, med tillägg 2004. Folkbiblioteksystemet i en kommun består vanligen av ett huvudbibliotek och ett antal filialbibliotek, mindre enheter utspridda i de olika kommundelarna som fungerar mer eller mindre självständigt i förhållande till huvudbiblioteket. De första svenska folkbibiblioteken började inrättas i början på 1800-talet särskilt med tanke på arbetarklassen[5].

Folkbiblioteket är vanligtvis den första kontakten för den nyblivne släktforskaren. Där finns vanligtvis en släktforskarhörna, ofta omskött i samarbete med den lokala släktforskarföreningen, eller till och med en släktforskarsal med mikrofilmat lokalt och regionalt material, läsapparater, datorer med de vanligaste hjälpmedlen släktforskaren behöver, ett referensbibliotek med genealogisk litteratur (herdaminnen, adelskalendrar, genealogiska uppslagsböcker, läroböcker, m.m.), fotosamlingar, samt lokalhistoriska skrifter och pärmar fyllda med information om bygdens innevånare.

Skolbibliotek

Skolbibliotek finns vid olika typer av skolor: grundskolor, gymnasieskolor, och folkhögskolor. Uppskattningsvis finns ca 4 000 skolbibliotek i Sverige, men omfattning, bemanning och öppettider varierar starkt. Enligt statistik från Kulturrådet (2003) har drygt hälften av grundskoleeleverna tillgång till ett bibliotek som är bemannat sex timmar i veckan eller mer. För gymnasieelever är motsvarande siffra 90%. För elever i friskolor är tillgången till skolbibliotek sämre. I dessa skolor kan dock ett litet, obemannat "bibliotek" finnas till elevernas förfogande. Ibland rör det sig om bara några bokhyllor. Vissa skolbibliotek är integrerade med ett kommunalt folkbibliotek.

Skollagen kräver att skolan ska ge eleverna de färdigheter som krävs för ett livslångt lärande och för att kunna ta del i samhället. De internationella organen UNESCO och IFLA har också dragit upp "riktlinjer för skolbibliotek", där skolbibliotekens betydelse för att ge eleverna dessa färdigheter slås fast.

Länsbibliotek/Regionbibliotek

Ett länsbibliotek har speciella uppgifter för att samordna biblioteksverksamheten i ett län. Huvudansvar för ett länsbibliotek/regionbibliotek har landsting eller regionförbund men man får också bidrag från staten. Länsbiblioteken har avtal ofta med det största kommunbiblioteket i länet för den kompletterande medieförsörjningen. Länsbiblioteket är oftast fysiskt placerad i värdbibliotekets lokaler men kan också finnas i landstingets eller regionens lokaler. Vid länsbiblioteken arbetar specialister, benämnda bibliotekskonsulenter eller utvecklingsledare, med att ge stöd och rådgivning till länets kommun- och gymnasiebibliotek. Länsbiblioteken bedriver också utvecklingsprojekt och fortbildning.

Länsbiblioteken är de bibliotek som oftast tillhandahåller de allra bästa resurserna för släktforskning. Traditionellt sett har de sedan länge innehaft mikrofilmat material, t.ex. mikrofilmade kyrkböcker, omfattande hela länet. Man har också omfattande genealogiskt material av regional betydelse, liksom omfattande topografiska samlingar som är mycket användbara för släktforskare. Många länsbibliotek har omfattande genealogiska, biografiska och lokalhistoriska samlingar, bl.a. privata donationer men även innehav man ärvt från ursprungsbibliotek, t.ex. stiftsbibliotek, ibland samlade i omfattande egna arkiv.

Institutioners referensbibliotek

De allra flesta institutioner, såsom arkiv, t.ex. landsarkiven, Riksarkivet, Krigsarkivet, samt muséer, t.ex. länsmuséer, forskarcentra och liknande institutioner, t.ex. Svenska Emigrantinstitutet, har egna referensbibliotek med specialinriktad litteratur. Dessa är mycket viktiga för släktforskarna.

Universitetsbibliotek

Universitetsbibliotek är bibliotek som tillhör ett universitet. De har som främsta uppgift att ge service till universitetets studenter, forskare, lärare och övriga anställda. Utöver de lokala uppgifterna har universitetsbiblioteken också nationella och internationella uppgifter. De tillhandahåller sina litteratursamlingar till andra bibliotek, i Sverige och utomlands, antingen i form av fjärrlån av böcker eller i form av kopieleveranser av vetenskapliga artiklar.

Byggskylt.jpg

Forskningsbibliotek

Ett forskningsbibliotek är en form av ett bibliotek som finns vid högskolor, universitet och myndigheter.

Huvudbibliotek

Är inte en speciell form av bibliotek utan en benämning på den centrala enheten i en grupp av bibliotek som har samma huvudman och samordnad verksamhet och drift. Till exempel är huvudbiblioteket i en kommun vanligen beläget i centralorten, medan det finns flera biblioteksfilialer runt om i kommunen.

Filialbibliotek

Filialbibliotek eller biblioteksfilial är inte en speciell form av bibliotek utan en benämning på mindre biblioteksenheter i en kommun, som ligger i stadsdelar utanför centrum eller i kransorter. En bokbuss tillhörig ett kommunbibliotek är att betrakta som en slags filial.

Stadsbibliotek

Är inte en speciell form av bibliotek. Om kommunen har en historia som stad kallas ofta det centrala huvudbiblioteket i en kommun för stadsbibliotek.

Myndighetsbibliotek

Ett myndighetsbibliotek är knutet till en (oftast) statlig myndighet och har som primär uppgift att ge biblioteks- och informationsservice till myndighetens tjänstemän. Vissa myndighetsbibliotek är även tillgängliga för allmänheten.

Referensbibliotek

Referensbibliotek kallas ett bestånd av uppslagsböcker och handböcker, oftast ingående i ett allmänt bibliotek eller i någon institutions läsesal. Böckerna i referensbiblioteken är avsedda att användas på plats och lånas inte ut. Förleden referens pekar här på böckernas användning som källa. I allmänhet förvaras de i bibliotekens läsrum. Ett exempel på referensbibliotek är Krigsarkivets bibliotek.

Sveriges Släktforskarförbunds bibliotekspris

Sveriges Släktforskarförbunds Bibliotekspris var ett pris som delades ut till "Årets bibliotek ur släktforskarperspektiv" mellan 2001 och 2006. Tanken med priset var att uppmärksamma goda exempel på vad biblioteken kunde göra för att främja släktforskningen. Priset utgjordes av litteratur, mikrokort/mikrofilm, register, databaser eller utrustning för läsesalen/forskarrummet till ett värde motsvarande 10.000 kr, och delades ut på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg varje år. Då förbundets deltagande i Bok- och biblioteksmässan drunknade i det enorma utbudet av mediauppmärksamhet kring internationella författare och förlagsdrakar, beslöt man att avsluta sitt deltagande. Mora folkbibliotek (se ovan) blev den sista pristagaren att erhålla priset.

Se även

Externa länkar



Fotnoter:

  1. Bibliotekslagen (SFS 1996:1596) är en svensk lag som stiftades 1996. Den tillförsäkrar varje invånare i Sverige tillgång till bibliotek med avgiftsfria boklån. Lagen förpliktar även de svenska biblioteken att samverka. Bibliotekslagen i fulltext.
  2. Svenska Wikipedia: Bibliotek
  3. Se t.ex. "Källor" under Anbytarforum.
  4. Chris Henning muntligt febr. 2011.
  5. Folkbibliotek