Bergsman

Från Wiki-Rötter
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Bergsmän, Falu koppargruva. Teckning av Hans Ranié, 1680-tal.

En bergsman var ursprungligen (sedan medeltiden) en bonde som vid sidan av jordbruket producerade tackjärn i en masugn (hytta) och därmed också bröt järnmalm. Detta reglerades av bergsprivilegiet. Bergmännen arbetade ofta i samfälligheter eller kooperativ.[1]

Bergsmannen och andra aktörer i bergslaget

Bergsman kallades sedan medeltiden den bonden som vid sidan av jordbruket bedrev bergsbruk, och som omfattades av bergslagets så kallade privilegiebrev att å ena sidan fullfölja skyldigheten att utvinna fyndigheterna på sin mark för framställning av tackjärn, och å andra sidan betala skatt på tackjärnet de framställde. Bergsman var, med en annan utgångspunkt, den som ägde ett bergsmanshemman. Eftersom hemmanen i bergslagen upprättades i anslutning till malmfyndigheter, kom merparten hemman att klassas som sådana. Allt efter värderingen av hemmanet kunde bonden vara hel, halv eller en kvarts bergsman. Detta var också deras hemmanstal, vilket i dessa områden snarare handlade om hyttandelar och förmåga till att framställa malm, än om gårdens storlek eller avkastning. Nybyggare och torpare skattlades regelmässigt som bergsmän efter att friåren gått ut, enligt täkterätten.[2] Hur överlåtandet av bergsmanshemman fick gå till var också reglerat i privilegiebrevet, dock hade barnen arvsrätt och det vanliga var att barnen gick i föräldrarnas spår, övertog hemmanet och blev bergsmän.

Vid sidan av bergsmännen fanns i synnerhet vid Kopparberget och Åtvidaberg bergsfrälset på medeltiden, som slapp skatt och var en av medeltidens motsvarigheter till adeln. Sedan kom bergsfrälse att skifta innebörd. Malmfyndigheterna i landet kallades bergsregalet, vilket innebar att de tillhörde kronan även om det fanns på bergsmannens hemman. Bergmännen fick dock inkomst av sitt bruk genom försäljning, och betalade ränta (skatt) till kronan för nyttjanderätten. Skatten betalades i tiondejärn. Däremot var bergsmännen som regel befriade från rotering och andra statliga förordningar. Privilegierna skilde sig dock åt för de olika bergslagen. Privilegiebrevet och sedermera jordeböckerna reglerade hur de olika parterna skulle ersättas för malmen. Gustav Vasa försökte få kontroll över alla tillgångar på järn och andra fyndigheter, vilket under drottning Kristina ledde till att det statliga kontrollorganet Bergskollegium bildades omkring år 1630. Därmed fick bergsbruket en fastare organisation.

Tackjärnet sålde de som regel sedan vidare till bruken, som förädlade malmen till stångjärn. Dessa bruk var privat ägda av bruksherrar eller av kronan (kronobruk). Undantaget var bergsmännen i Gästrikland som på grund av att de inte var ett fullvärdigt bergslag lyckades få rätt att vid sidan av tackjärnet, framställa sitt eget stångjärn.[3]

Alla dessa speciallagar för bergsmännen gjorde att de utvecklade en egen lag som bara gällde bergsmännen och övriga gruvarbetare på orten. Olika distrikt med sådana speciallagar kom därför att kallas bergslag. Bergsmännens arbete kontrollerades av bergmästare, statliga tillsynsämbetsmän över var sitt bergmästardöme och som var utsedda och anställda av Bergskollegium.[4] De rättsliga tvister som uppstod med anledning av bergsmännens arbeten och kontakter med bruksägare, löstes av bergmästaren i särskilda bergsting. Bergmännen kom därför att få karaktären av ett stånd eller ett skrå, fastän de i realiteten tillhörde bondeståndet.

Bergsmannen kunde ingå samfälligheter och kooperationer med andra bergsmän, i hyttlag. Hyttlagen bestod av omkring åtta bergsmän, som leddes av hyttfogden. Ju större expertis som de utvecklade teknikerna krävde, desto oftare började bergsmännens arbetsuppgifter att övertas av specialister. Masmästare ansvarade för vilken bergmans tur det var att blåsa i hyttan och se till att alla hyttans funktioner var i ordning.

I stället för hyttlag kunde bergsmän i en ort bilda ett gruvlag. Ett gruvlag var en kooperation av bergsmän som gemensamt ägde och gemensamt bröt malm i. Malmen fördelades mellan delägarna som själva framställde tackjärn i den gemensamma hyttan. Skillnaden på ett hyttlag och ett gruvlag utöver arbetsplaceringen var att gruvlaget var ett arbetskooperativ och ägarkooperativ medan hyttlaget endast var ett ägarkooperativ. En bergsman som ingick i ett sådant skötte tillsammans med de andra delägarna driften och underhållet av masugnen samt vissa andra sysslor. Bergsmännen blåste till en början alltid sitt eget tackjärn själva.

Bergsmannens arbetsuppgifter

Bergsmannens arbetsuppgifter var att bryta malmen, anskaffa kol, driva masugnar och framställa tackjärn (hyttbruk). De hade också skyldighet till dagsverke, att förse kronans egna gruv- och hyttandelar med kolare och gruvdrängar - detta kunde de dock omvandla till en extra skattepålaga. Fram till 1600-1700-talen utförde bergsmännen och deras hushåll själva de flesta arbetsuppgifter, men därefter uppstod en specialisering.

Om somrarna bröt bergsmännen sin malm, och både män och kvinnor arbetade med utvinningen. Fram till 1600-talet bröts malmen framför allt i myrar, sjöar och ur rödjord. Från omkring 1600-talet var markbrytningen ersatt av underjordsbrytning, först med tillmakning och sedan med svartkrut. Krutsprängning började på 1700-talet, men det fick inte bergmännen göra. Under perioden 1600-1700-talen började det införas en arbetsfördelning vid bergslaget; bergsmännen kunde ingå i gruvlag men mot 1800-talet hade gruvarbetet övertagits av en fast gruvarbetarstam som inte var bergsmän. Somrarna skulle räcka till att hinna med slåtter och annat som hörde till jordbruket.

Hösten användes till åkerskörd och tröskning, och sedan det var färdigt började arbetet i milorna med att framställa kol, vilket med tiden kom att skötas av särskilda kolare. Vintrarna användes till avverkning av skog och transporter av varor och material. Transporter skedde på land med dragdjur, och snön gjorde lasten lättare att forsla.

Hyttarbetet förutsatte kraften i vårfloden. Framställningen av tackjärn skötte varje bergsman själv i hyttan. Det tackjärn som bergsmannen blåste förseddes med bergmannens personliga märke och hyttans nummer. Kvaliteten på tackjärnet varierade kraftigt eftersom var och en i hytt- eller gruvlaget framställde sitt eget järn. Om våren skulle också åkern sås.

Några gånger per år besökte bergsmännen marknader där de sålde sitt tackjärn till bruken, och köpte sådant de inte producerade själva. På dessa marknader kunde de också sälja järnsmide som de tillverkat, vanligtvis spik och nubb.

Tack- och stångjärnsproduktionen frigjordes från alla speciallagar 1859, och därmed försvann bergsmannens skyldighet att bedriva gruvdrift och hyttbruk (framställa tackjärn) och använda sina skogar till kolning. Efter förordningarna upphört har benämningen bergsman kvarlevt som beteckning på innehavare av hemman eller hemmansdel i ett bergslag, oavsett om hyttbruk bedrivits eller inte. En del hyttlag fortsatte arbeta som tidigare efter 1859.


Se även

Källor